Job 19
1 Job svarade, och sade:
Then answered Job, and said,
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
How long will ye grieve my soul, and crush me with words?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
These ten times have ye reproached me: ye are not ashamed when ye show yourselves as strangers to me.
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
Yea, if it be indeed that I have erred, let my error remain with myself.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
But if indeed ye wish to magnify yourselves above me, and to prove against me my disgrace:
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Then know for certain that God hath bent me down, and hath laid his net all around me.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Behold, I cry out concerning the violence [done me], but I am not answered: I entreat aloud, but there is no justice.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
My road hath he fenced up, so that I cannot pass out; and on my paths he placeth darkness.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
My glory hath he stripped from me, and removed the crown of my head.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
He hath pulled me down on every side, and I am going hence; and he hath rooted up like a tree my hope.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
He hath also kindled against me his wrath, and he counteth me with himself as one of his adversaries.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
Altogether come on his troops, and make level against me their way, and encamp round about my tent.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
My brothers hath he removed far from me, and my acquaintance are entirely estranged from me.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
My near of kin have withdrawn, and those befriended by me have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
Ye that sojourn in my house, and my maid-servants, regard me as a stranger: an alien am I become in their eyes.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
I call for my servant, but he will not answer, though I were to entreat him with my mouth.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
My breath is become nauseous to my wife, and my caressing, to the children of my own body.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Yea, children even despise me: I rise up, but they speak against me.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
All that have had my confidence abominate me; and those whom I have loved are turned against me.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
To my skin and to my flesh my bones do cleave, and I must sustain myself with the gums of my teeth.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Spare me, spare me, O ye, my friends; for the hand of God hath touched me.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Why will ye persecute me as God [hath done], and will never be satisfied with my flesh?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Oh who would but grant, that my words might be written down! oh who would grant that they were entered in a book!
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
That they were hewn with an iron pen and [blackened with] lead for eternity in the hard rock!
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
And well I know that my redeemer liveth, and that he will remain as the last after the creatures of the dust [are passed away];
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
And after my skin is cut to pieces will this be: and then freed from my body shall I behold God;
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Whom I shall myself behold to my happiness, and whom my eyes will see, and not as a stranger, [when even] my reins are consumed within my bosom.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
But if ye should say, How will we pursue him? seeing the root of the matter is found in me:
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Then have dread for yourselves of the sword; for the wrath [which ye excite] is an iniquity that bringeth the sword; in order that ye may know there is one that judgeth [in the world].
