Job 19
1 Job svarade, och sade:
THEN Job answered and said,
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
How long will ye vex my soul, and break me in pieces with words?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
These ten times have ye reproached me: ye are not ashamed that ye make yourselves strange to me.
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
And be it indeed that I have erred, mine error remaineth with myself.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
If indeed ye will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach:
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Know now that God hath overthrown me, and hath compassed me with his net.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Behold, I cry out of wrong, but I am not heard: I cry aloud, but there is no judgment.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
He hath fenced up my way that I cannot pass, and he hath set darkness in my paths.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
He hath stripped me of my glory, and taken the crown from my head.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
He hath destroyed me on every side, and I am gone: and mine hope hath he removed like a tree.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
He hath also kindled his wrath against me, and he counteth me unto him as one of his enemies.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
His troops come together, and raise up their way against me, and encamp round about my tabernacle.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
He hath put my brethren far from me, and mine acquaintance are verily estranged from me.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
My kinsfolk have failed, and my familiar friends have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
They that dwell in mine house, and my maids, count me for a stranger: I am an alien in their sight.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
I called my servant, and he gave me no answer; I intreated him with my mouth.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
My breath is strange to my wife, though I intreated for the children’s sake of mine own body.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Yea, young children despised me; I arose, and they spake against me.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
All my inward friends abhorred me: and they whom I loved are turned against me.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
My bone cleaveth to my skin and to my flesh, and I am escaped with the skin of my teeth.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends; for the hand of God hath touched me.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Oh that my words were now written! oh that they were printed in a book!
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
That they were graven with an iron pen and lead in the rock for ever!
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
For I know that my redeemer liveth, and that he shall stand at the latter day upon the earth:
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
And though after my skin worms destroy this body, yet in my flesh shall I see God:
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Whom I shall see for myself, and mine eyes shall behold, and not another; though my reins be consumed within me.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
But ye should say, Why persecute we him, seeing the root of the matter is found in me?
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Be ye afraid of the sword: for wrath bringeth the punishments of the sword, that ye may know there is a judgment.
