Job 19

1 Job svarade, och sade:

Saa tog Job til Orde og svarede:

2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

Hvor længe vil I krænke min Sjæl og slaa mig sønder med Ord?

3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

I haaner mig nu for tiende Gang, mishandler mig uden Skam.

4 Far jag vill, så far jag mig vill.

Har jeg da virkelig fejlet, hænger der Fejl ved mig?

5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

Eller gør I jer store imod mig og revser mig ved at smæde?

6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

Saa vid da, at Gud har bøjet min Ret, omspændt mig med sit Net.

7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

Se, jeg skriger: Vold! men faar ikke Svar, raaber om Hjælp, der er ingen Ret.

8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

Han spærred min Vej, jeg kom ikke frem, han hylled mine Stier i Mørke;

9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

han klædte mig af for min Ære, berøved mit Hoved Kronen,

10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

brød mig ned overalt, saa jeg maa bort, oprykked mit Haab som Træet;

11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

hans Vrede blussede mod mig, han regner mig for sin Fjende;

12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

samlede rykker hans Flokke frem og bryder sig Vej imod mig, de lejrer sig om mit Telt.

13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

Mine Brødre har fjernet sig fra mig, Venner er fremmede for mig,

14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

mine nærmeste og Kendinge holder sig fra mig, de, der er i mit Hus, har glemt mig;

15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

mine Piger regner mig for en fremmed, vildfremmed er jeg i deres Øjne;

16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

ej svarer min Træl, naar jeg kalder, jeg maa trygle ham med min Mund;

17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

ved min Aande væmmes min Hustru, mine egne Brødre er jeg en Stank;

18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

selv Drenge agter mig ringe, naar jeg rejser mig, taler de mod mig;

19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

Standsfæller væmmes til Hobe ved mig, de, jeg elskede, vender sig mod mig.

20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

Benene hænger fast ved min Hud, med Kødet i Tænderne slap jeg bort.

21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

Naade, mine Venner, Naade, thi Guds Haand har rørt mig!

22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

Hvi forfølger og I mig som Gud og mættes ej af mit Kød?

23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

Ak, gid mine Ord blev skrevet op, blev tegnet op i en Bog,

24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

med Griffel af Jern, med Bly indristet i Klippen for evigt!

25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

Men jeg ved, at min Løser lever, over Støvet vil en Forsvarer staa frem.

26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

Naar min sønderslidte Hud er borte, skal jeg ud fra mit Kød skue Gud,

27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

hvem jeg skal se paa min Side; ham skal mine Øjne se, ingen fremmed! Mine Nyrer forgaar i mit Indre!

28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

Naar I siger: »Hor vi skal forfølge ham, Sagens Rod vil vi udfinde hos ham!«

29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

saa tag jer i Vare for Sværdet; thi Vrede rammer de lovløse, at I skal kende, der kommer en Dom!