Job 19
1 Job svarade, och sade:
Job loh a doo tih,
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
Me hil nim ka hinglu na pae sak vetih ol neh kai nan phop uh ve?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
Voei rha ka hmai na thae sak uh coeng, kai nan toeh te na yak pawh.
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
Ka taengah ka tholh a rhaeh pueng dongah ka palang tueng pataeng ngawn.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
Kai soah na pantai mai tih kai kokhahnah bangla kai taengah na tluung tueng pai.
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Pathen loh kai n'khun sak tih amah kah tluum te ka kaepvai ah a vael.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Kuthlahnah te ka doek tih bomah ka bih cakhaw n'doo pawt dongah tiktamnah om pawh.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
Ka caehlong he a biing tih ka muk tloel. Ka hawn ah a hmuep a khueh.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
Kai kah thangpomnah te kai dong lamloh a pit tih ka lu dongkah rhuisam khaw a dul.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
Kai kaepvai lamloh m'palet tih ka pongpa vaengah ka ngaiuepnah he thing bangla a puen.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
A thintoek he kai taengah a sai vaengah kai he amah taengah a rhal bangla m'moeh.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
Anih kah caem te rhenten ha pawk uh tih a longpuei te kai m'picai thil uh. Te phoeiah ka dap ah pin rhaeh uh.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
Ka manuca rhoek kai taeng lamloh lakhla coeng tih ka ming rhoek khaw kai lamloh kholong uh coeng.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
Ka yoei uh rhoek loh n'toeng uh tih ka ming uh rhoek loh kai n'hnilh uh coeng.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
Ka im pah neh ka salnu rhoek loh kholong bangla kai m'poek uh. Amih mikhmuh ah kholong hlang la ka om.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
Ka sal te ka khue dae oei pawh. Anih te ka ka neh ka hloep.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
Ka mueihla he ka yuu taengah a kholong pah tih ka bungko kah ka ca rhoek taengah khaw rhennah ka bih.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Casenca rhoek long pataeng kai he n'hnaep uh tih, ka thoh vaengah kai he n'thui uh coeng.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
Ka baecenol dongkah hlang boeih loh kai n'tuei uh tih ka lungnah he kamah taengah poehlip uh.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
Ka vin neh ka saa hil khaw ka rhuh dongla kap tih ka no dongkah nohli neh ka loeih.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Ka hui rhoek nangmih loh kai n'rhen uh, kai n'rhen uh. Pathen kut loh kai he m'ben coeng.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Balae tih Pathen bangla kai nan hloem uh. Kai saa lamkah khaw na hah uh hae mahpawh.
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Kai ol a daek uh te unim a paek bal. Cabu dongkah bangla a unim a paek vetih a taem uh ve?
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
Thi cacung neh kawnlawk te lungpang dongah a yoeyah la a dae uh.
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
Kai tah kai aka tlan te hing tih hmailong kah laipi dongah thoo ni tila ka ming.
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
Ka vin hnukah he hluep uh cakhaw, ka saa dongah Pathen ka hmuh bitni.
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Kai kamah long khaw ka hmuh vetih ka mik long khaw a hmuh pueng ni. Te dongah ka rhang kah ka kuel loh rhalawt te a hue moenih.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
Ka khuikah ol hnun a hmuh parhi te, “Anih te metlam n'hloem eh?” na ti uh akhaw,
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
nangmih te cunghang hmai ah bakuep uh laeh. Amah dumlai tah dumlai bangla na ming uh hamla cunghang lamlothaesainah kosi om coeng,” a ti.
