Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
Me honhom atɔ beraw, me nna so atwa, na ɔda retwɛn me.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Ampa ara fɛwdifo atwa me ho ahyia; ɛsɛ sɛ mehwɛ wɔn atutuwpɛ.
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
“Ao Onyankopɔn, hyɛ me bɔ a wuhia. Hena bio na ɔbɛma me bammɔ?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Wɔato wɔn adwene mu a wɔnte asɛm ase; enti woremma wonni nkonim.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
Sɛ obi sopa ne nnamfonom de gye akatua a, ɛbɛhwere ne mma aniwa.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
“Onyankopɔn de me ayɛ asɛm a ɛda obiara ano, obi a wɔte ntasu gu nʼani so.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
Awerɛhow ama mʼani ayɛ siamoo me nipadua nyinaa yɛ sunsuma.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
Ɛyɛ atreneefo nwonwa; wɔn a wodi bem tia wɔn a wonni nyamesu.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
Nanso atreneefo bɛkɔ wɔn anim, na wɔn a wɔn nsa ho tew no bɛkɔ so anya ahoɔden.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
“Mo nyinaa monsan mmra mmɛsɔ nhwɛ! Na merennya onyansafo wɔ mo mu.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Me nna atwa mu, me nhyehyɛe apansam. Nanso me koma apɛde
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
ma anadwo dan awia; sum mu koraa no hann bɛn.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Sɛ ofi a mʼani da so nkutoo ne ɔda, sɛ mesɛw me kɛtɛ wɔ sum mu, (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
sɛ meka kyerɛ porɔwee se, ‘Wo yɛ mʼagya,’ ne osunson se, ‘Me na’ anaa ‘Me nuabea’ a,
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
na afei mʼanidaso wɔ he? Hena na obetumi anya anidaso bi ama me?
