Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
“ʻOku ʻeho ʻeku mānava, kuo ʻosi hoku ngaahi ʻaho, ʻoku tali ʻae ngaahi luo kiate au.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
ʻIkai ʻoku ʻiate au ʻae kau manuki? Pea ʻikai ʻoku nofomaʻu ʻi hoku ʻao ʻenau ʻahiʻahi kovi?
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
“Ko eni, ke tuku hifo, ke ai haʻaku fakamoʻoni meiate koe; ko hai ia te ma tā nima mo au?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
He kuo ke fufū honau loto mei he ʻilo: ko ia ʻe ʻikai ai te ke hakeakiʻi ʻakinautolu.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
Ko ia ʻoku ne lea lapu ki hono kāinga, ʻe vaivai ʻae mata ʻo ʻene fānau ʻaʻana.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
“Kuo ne tuku au ko e taukaeʻanga ʻoe kakai; ka naʻaku tatau muʻa mo e meʻa faiva.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
Kuo nenefu hoku mata ko e meʻa ʻi he mamahi, pea ko e ata pe ʻa hoku kupuʻi sino kotoa pē.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
ʻE ofo ʻae kakai angatonu ʻi he meʻa ni, pea ko e taʻeangahala te ne ueʻi ia ki he mālualoi.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
ʻE fakakukafi foki ʻae māʻoniʻoni ʻi hono hala, pea ko ia ʻoku nima maʻa ʻe fakahoko ʻe ia ʻae mālohi ki he mālohi.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Ka ko kimoutolu kotoa pē, mou foki ʻo ʻalu: he ʻoku ʻikai te u faʻa ʻilo ha taha ʻoku poto ʻiate kimoutolu.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Kuo ʻosi hoku ngaahi ʻaho, kuo motuhi ʻeku ngaahi tuʻutuʻuni, ʻio, ʻaia naʻaku loto ki ai.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
ʻOku nau liliu ʻae pō ko e ʻaho: ʻoku fuonounou ʻae maama ko e meʻa ʻi he fakapoʻuli.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Kapau te u tatali, ko hoku fale ʻae faʻitoka pē: kuo ngaohi hoku mohenga ʻi he fakapoʻuli. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
Kuo u pehē ki he popo, ‘Ko ʻeku tamai koe:’ pea ki he kelemutu, ‘Ko ʻeku faʻē,’ mo ‘hoku tuofefine.’
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Pea kofaʻā eni ʻa ʻeku ʻamanaki lelei? ʻIo, ko ʻeku ʻamanaki lelei, ko hai te ne mamata ki ai?
