Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
Spiritus meus attenuabitur; dies mei breviabuntur: et solum mihi superest sepulchrum.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Non peccavi, et in amaritudinibus moratur oculus meus.
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Libera me, Domine, et pone me juxta te, et cujusvis manus pugnet contra me.
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Cor eorum longe fecisti a disciplina: propterea non exaltabuntur.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
Prædam pollicetur sociis, et oculi filiorum ejus deficient.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
Posuit me quasi in proverbium vulgi, et exemplum sum coram eis.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
Caligavit ab indignatione oculus meus, et membra mea quasi in nihilum redacta sunt.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
Stupebunt justi super hoc, et innocens contra hypocritam suscitabitur.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
Et tenebit justus viam suam, et mundis manibus addet fortitudinem.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Igitur omnes vos convertimini, et venite, et non inveniam in vobis ullum sapientem.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Dies mei transierunt; cogitationes meæ dissipatæ sunt, torquentes cor meum.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Noctem verterunt in diem, et rursum post tenebras spero lucem.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Si sustinuero, infernus domus mea est, et in tenebris stravi lectulum meum. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
Putredini dixi: Pater meus es; Mater mea, et soror mea, vermibus.
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Ubi est ergo nunc præstolatio mea? et patientiam meam quis considerat?
