< Job 17 >

1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
Lelkem meghanyatlott, napjaim elfogynak, vár rám a sír.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Még mindig csúfot űznek belőlem! Szemem az ő patvarkodásuk között virraszt.
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Kezest magadnál rendelj, kérlek, nékem; különben ki csap velem kezet?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Minthogy az ő szívöket elzártad az értelem elől, azért nem is magasztalhatod fel őket.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
A ki prédává juttatja barátait, annak fiainak szemei elfogyatkoznak.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
Példabeszéddé tőn engem a népek előtt, és ijesztővé lettem előttök.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
A bosszúság miatt szemem elhomályosodik, és minden tagom olyan, mint az árnyék.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
Elálmélkodnak ezen a becsületesek, és az ártatlan a képmutató ellen támad.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
Ám az igaz kitart az ő útján, és a tiszta kezű ember még erősebbé lesz.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Nosza hát, térjetek ide mindnyájan; jőjjetek, kérlek, úgy sem találok bölcset köztetek.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Napjaim elmulának, szívemnek kincsei: terveim meghiusulának.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Az éjszakát nappallá változtatják, és a világosság csakhamar sötétséggé lesz.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Ha reménykedem is, a sír már az én házam, a sötétségben vetettem az én ágyamat. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
A sírnak mondom: Te vagy az én atyám; a férgeknek pedig: Ti vagytok az én anyám és néném.
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Hol tehát az én reménységem, ki törődik az én reménységemmel?
16 Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene. (Sheol h7585)
Leszáll az majd a sír üregébe, velem együtt nyugoszik a porban. (Sheol h7585)

< Job 17 >