Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
My breath is exhausted; My days are at an end; The grave is ready for me.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Are not revilers before me? And doth not my eye dwell upon their provocations?
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Give a pledge, I pray thee; be thou a surety for me with thee; Who is he that will strike hands with me?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Behold, thou hast blinded their understanding; Therefore thou wilt not suffer them to prevail.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
He who delivereth up his friends as a prey, —The eyes of his children shall fail.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
He made me the by-word of the people; Yea, I have become their abhorrence.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
My eye therefore is dim with sorrow, And all my limbs are as a shadow.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
Upright men will be astonished at this, And the innocent will rouse themselves against the wicked.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
The righteous will also hold on his way, And he that hath clean hands will gather strength.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
But as for you all, return, I pray! I find not yet among you one wise man.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
My days are at an end; My plans are broken off; Even the treasures of my heart.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Night hath become day to me; The light bordereth on darkness.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Yea, I look to the grave as my home; I have made my bed in darkness. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
I say to the pit, Thou art my father! And to the worm, My mother! and, My sister!
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Where then is my hope? Yea, my hope, who shall see it?
