Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
My spirit will be wasted, my days will be shortened, and only the grave will be left for me.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
I have not sinned, yet my eye remains in bitterness.
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Free me, O Lord, and set me beside you, and let the hand of anyone you wish fight against me.
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
You have set their heart far from discipline; therefore, they will not be praised.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
He promises prey to his companions, but the eyes of his sons will grow faint.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
He has posted me like a proverb to the people, and I am an example in their presence.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
My eyesight has been clouded by indignation, and my limbs have been reduced, as if to nothing.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
The just will be astounded over this, and the innocent will be stirred up against the hypocrite.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
And the just will cling to his way, and clean hands will increase strength.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Therefore, be converted, all of you, and approach, for I do not find in you any wisdom.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
My days have passed away; my thoughts have been scattered, tormenting my heart.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
They have turned night into day, and I hope for light again after the darkness.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
If I should wait, the underworld is my house, and in darkness I have spread out my bed. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
I have said to decay and to worms: “You are my father, my mother, and my sister.”
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Therefore, where is my expectation now, and who is it that considers my patience?
