Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
Min Aand er brudt, mine Dage ere udslukkede, Gravene vente mig.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Er der ikke Spot omkring mig, og maa mit Øje ikke dvæle ved deres Genstridighed?
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Kære, stil mig Borgen hos dig, lov for mig; hvo er der ellers, der giver mig Haandslag?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Thi du har lukket deres Hjerte for Indsigt, derfor skal du ikke ophøje dem.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
Man byder Venner ud til Bytte, og deres Børns Øjne hentæres.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
Men han har stillet mig til at være et Ordsprog iblandt Folkene, og jeg er bleven som den, man spytter i Ansigtet.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
Derfor er mit Øje mørkt af Harm, og alle mine Lemmer ere som en Skygge.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
For sligt maa de oprigtige forskrækkes, og den uskyldige harmes over den vanhellige.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
Dog holder den retfærdige fast ved sin Vej, og den, som har rene Hænder, faar mere Styrke.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Men I, kommer kun alle frem igen, og jeg vil dog ikke finde en viis iblandt eder.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Mine Dage ere gangne forbi; oprykkede ere mine Tanker, hvilke mit Hjerte besad.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
De gøre Nat til Dag; og Lyset skal være nær, naar Mørket kommer.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Dersom jeg end forventer noget, da er det Graven som min Bolig; jeg har redet mit Leje i Mørket. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
Jeg har raabt til Graven: Du er min Fader! til Ormen: Min Moder og min Søster!
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Hvor skulde da min Forventelse være? ja min Forventelse — hvo skuer den?
