Job 17
1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
Ka hinghaih amro boeh moe, kai ih aninawk doeh laemh boeh; taprong mah ang zing kong boeh.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Nihcae mah kai ang pahnui o thuih na ai maw? Ang pahrue o haih to ka mik mah hnuk toepsoep na ai maw?
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Vaihi kai han kacak lokkamhaih to na paek ah, mi hoiah maw ban kang sinh hoi han?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Nihcae panoekhaih palung mik na maengsak boeh; to pongah nihcae to pakoeh hmah.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
Ampui aling kami loe, a caanawk mikmaeng pae tih.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
Kaminawk mah kasae thuih hanah anih mah ang suek, kai loe minawk mah mikhmai ah tamtui pathoih ih kami ah ka oh.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
Palungset loiah ka mik amtueng ai boeh, ka takpum boih tahlip baktiah ni oh boeh.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
Toenghaih hoi khosah kaminawk loe hae hmuen pongah dawnrai o tih, zaehaih tawn ai kaminawk loe angsah cop kaminawk nuiah palungphui o tih.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
Toe katoeng kami loe a caehhaih loklam ah caeh poe ueloe, ban ciim kami loe thacak aep aep tih.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Nangcae thungah palungha kami maeto doeh ka hnu ai pongah, vaihi amlaem o boih lai ah.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Kai ih aninawk loe laemh boeh moe, ka sak atimhaih hoi palung thungah ka poek ih hmuen doeh amro ving boeh.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Hae kaminawk mah aqum to khodai ah paqoi o moe, khoving naah khodai loe zoi boeh, tiah thuih o.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Taprong loe kai ih im ni, tiah ka zing; vinghaih thungah iihhaih kahni to ka baih. (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
Amrohaih khaeah, Nang loe kam pa ni, tiah ka naa; sadong khaeah, Nang loe kam no hoi ka tanu ah na oh, tiah ka naa.
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Vaihi ka oephaih naa ah maw oh? Mi mah maw ka oephaih to hnu tih?
