Job 16

1 Job svarade, och sade:

Afei Hiob buae se,

2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

“Mate nsɛm bebree a ɛte sɛ eyinom; na mo nyinaa moyɛ ogyamserewfo!

3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

So mo kasa tenten no remma awiei ana? Dɛn na ɛhaw mo nti a mugu so regye akyinnye yi?

4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

Anka me nso metumi akasa sɛ mo, sɛ mo na mowɔ me tebea yi mu a, anka metumi akeka nsɛm a ɛyɛ dɛ atia mo na mabu mo animtiaa.

5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

Nanso anka mɛhyɛ mo den; anka awerɛkyekye nsɛm a ebefi mʼanom no bɛma mo ahotɔ.

6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

“Nanso sɛ mekasa a ɔyaw a mete no remmrɛ ase; na sɛ mankasa nso a, ɛrennyae.

7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

Onyankopɔn, ampa ara woama mabrɛ woasɛe me fi pasaa.

8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

Woakyekyere me, ama abɛyɛ adansedi; me so tew ara na ɛtew na edi adanse tia me.

9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

Onyankopɔn tow hyɛ me so tetew me wɔ nʼabufuw mu na ɔtwɛre ne se gu me so; nea ɔne me anya no pɔkyere nʼani hwɛ me.

10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

Nnipa bue wɔn ano di me ho fɛw; wɔbɔ me sotɔre de bu me animtiaa na wɔka wɔn ho bɔ mu de tia me.

11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Onyankopɔn de me ama abɔnefo watow me ato amumɔyɛfo nsam.

12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

Na biribiara kɔ yiye ma me, nanso ɔdwerɛw me; osoo me kɔn mu, tow me hwee hɔ. Ɔde me asi nʼani so;

13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

nʼagyantowfo atwa me ho ahyia, ohwirew mʼasaabo mu a wanhu me mmɔbɔ maa me bɔnwoma petee fam.

14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

Ɔba me so bere biara; na ɔtow hyɛ me so sɛ ɔkofo.

15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

“Mapam atweaatam akata me were so na masie mʼanintɔn wɔ mfutuma mu.

16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

Agyaadwotwa ama mʼani ayɛ kɔɔ; sunsuma kabii atwa mʼani ho ahyia,

17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

nanso me nsa nyɛɛ basabasayɛ biara na me mpaebɔ yɛ kann.

18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

“Asase, nkata me mogya so; na mma me sufrɛ to ntwa da!

19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

Mprempren mpo, me danseni wɔ ɔsoro; me kamafo wɔ soro hɔ.

20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Me dimafo yɛ mʼadamfo bere a mʼaniwa tew nisu gu Onyankopɔn so yi;

21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

ogyina onipa anan mu di ma no wɔ Onyankopɔn anim sɛnea obi di ma nʼadamfo no.

22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

“Mfe kakraa bi akyi ansa na metu kwan akɔ koransan.