Job 16
1 Job svarade, och sade:
Y respondió Job, y dijo:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
Muchas veces he oído cosas como estas: consoladores molestos sois todos vosotros.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
¿Han de tener fin las palabras ventosas? ¿o qué te animará a responder?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
También yo hablaría como vosotros. Ojalá vuestra alma estuviera en lugar de la mía, que yo os tendría compañía en las palabras, y sobre vosotros movería mi cabeza.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
Esforzaríaos con mi boca, y la consolación de mis labios detendría el dolor.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Mas si hablo, mi dolor no cesa; y si dejo de hablar, no se aparta de mí.
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
Empero ahora me ha fatigado: ha asolado toda mi compañía.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Háme arrugado: el testigo es mi magrez, que se levanta contra mí para testificar en mi rostro.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
Su furor me arrebató, y me ha sido contrario: crujió sus dientes contra mí; contra mí aguzó sus ojos mi enemigo.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
Abrieron contra mi su boca, hirieron mis mejillas con afrenta: contra mí se juntaron todos.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
Háme entregado Dios al mentiroso, y en las manos de los impíos me hizo temblar.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
Próspero estaba, y desmenuzóme; y arrebatóme por la cerviz, y despedazóme, y púsome a sí por hito.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
Cercáronme sus flecheros, partió mis riñones, y no perdonó: mi hiel derramó por tierra.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
Quebrantóme de quebrantamiento sobre quebrantamiento: corrió contra mí como un gigante.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
Yo cosí saco sobre mi piel, y cargué mi cabeza de polvo.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
Mi rostro está enlodado con lloro, y mis párpados entenebrecidos;
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Sobre no haber iniquidad en mis manos, y haber sido limpia mi oración.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
¡Oh tierra no cubras mi sangre, y no haya lugar a mi clamor!
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Por cierto aun ahora en los cielos está mi testigo, y mi testigo en las alturas.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Mis disputadores son mis amigos: mas mis ojos a Dios destilan.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
¡ Ojalá pudiese disputar el hombre con Dios, como puede con su prójimo!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
Mas los años contados vendrán: y yo andaré el camino por donde no volveré.
