Job 16

1 Job svarade, och sade:

A Jov odgovori i reèe:

2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

Slušao sam mnogo takih stvari; svi ste dosadni tješioci.

3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

Hoæe li biti kraj praznijem rijeèima? ili šta te tjera da tako odgovaraš?

4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

I ja bih mogao govoriti kao vi, da ste na mom mjestu, gomilati na vas rijeèi i mahati glavom na vas,

5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

Mogao bih vas hrabriti ustima svojim, i micanje usana mojih olakšalo bi bol vaš.

6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

Ako govorim, neæe odahnuti bol moj; ako li prestanem, hoæe li otiæi od mene?

7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

A sada me je umorio; opustošio si sav zbor moj.

8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

Navukao si na me mrštine za svjedoèanstvo; i moja mrša podiže se na me, i svjedoèi mi u oèi.

9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

Gnjev njegov rastrže me, nenavidi me, škrguæe zubima na me, postavši mi neprijatelj sijeva oèima svojima na me.

10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

Razvaljuju na me usta svoja, sramotno me biju po obrazima, skupljaju se na me.

11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Predao me je Bog nepravedniku, i u ruke bezbožnicima bacio me.

12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

Bijah miran i zatr me, i uhvativši me za vrat smrska me i metnu me sebi za biljegu.

13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

Opkoliše me njegovi strijelci, cijepa mi bubrege nemilice, prosipa na zemlju žuè moju.

14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

Zadaje mi rane na rane, i udara na me kao junak.

15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

Sašio sam kostrijet po koži svojoj, i uvaljao sam u prah slavu svoju.

16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

Lice je moje podbulo od plaèa, na vjeðama je mojim smrtni sjen;

17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

Premda nema nepravde u rukama mojim, i molitva je moja èista.

18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

Zemljo, ne krij krvi što sam prolio, i neka nema mjesta vikanju mojemu.

19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

I sada eto na nebu je svjedok moj, svjedok je moj na visini.

20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Prijatelji se moji podruguju mnom; oko moje roni suze Bogu.

21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

O da bi se èovjek mogao pravdati s Bogom, kao sin èovjeèiji s prijateljem svojim!

22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

Jer godine izbrojene navršuju se, i polazim putem odakle se neæu vratiti.