Job 16
1 Job svarade, och sade:
Porém Jó respondeu, dizendo:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
Ouvi muitas coisas como estas; todos vós sois consoladores miseráveis.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Por acaso terão fim as palavras de vento? Ou o que é que te provoca a responderes?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
Também eu poderia falar como vós, se vossa alma estivesse no lugar da minha alma; eu poderia amontoar palavras contra vós, e contra vós sacudir minha cabeça.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
Porém eu vos confortaria com minha boca, e a consolação de meus lábios serviria para aliviar.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Ainda que eu fale, minha dor não cessa; e se eu me calar, em que me alivio?
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
Na verdade agora ele me tornou exausto; tu assolaste toda a minha companhia.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Testemunha [disto é] que já me enrugaste; e minha magreza já se levanta contra mim para em meu rosto dar testemunho [contra mim].
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
Sua ira me despedaça, e ele me odeia; range seus dentes contra mim; meu adversário aguça seus olhos contra mim.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
Abrem sua boca contra mim; com desprezo esbofeteiam meu rosto, e todos se ajuntam contra mim.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
Deus me entregou ao perverso, e me fez cair nas mãos dos malignos.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
Tranquilo eu estava, porém ele me quebrantou; e pegou-me pelo pescoço, e me despedaçou; e fez de mim seu alvo de pontaria.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
Seus flecheiros me cercaram-me, partiu meus rins, e não [me] poupou; meu fel derramou em terra.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
Quebrantou-me de quebrantamento sobre quebrantamento; correu contra mim como um guerreiro.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
Costurei saco sobre minha pele, e revolvi minha cabeça no pó.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
Meu rosto está vermelho de choro, e minhas pálpebras estão escurecidas ao extremo;
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Apesar de não haver injustiça em minhas mãos, e de minha oração ser pura.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
Ó terra! Não cubras o meu sangue, e não haja lugar para meu clamor!
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Eis que mesmo agora minha testemunha está nos céus, e meu defensor nas alturas.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Meus amigos zombam de mim, [mas] meus olhos estão derramando para Deus.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
Ah, se [fosse possível] defender a causa com Deus em favor do homem, como o filho do homem em favor de seu amigo!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
Pois poucos anos restam, e seguirei o caminho [por onde] não voltarei.
