Job 16
1 Job svarade, och sade:
Então respondeu Job, e disse:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
Tenho ouvido muitas coisas como estas: todos vós sois consoladores molestos.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Porventura não terão fim estas palavras de vento? ou que te irrita, para assim responderes?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
Fallaria eu tambem como vós fallaes, se a vossa alma estivesse em logar da minha alma? ou amontoaria palavras contra vós, e menearia contra vós a minha cabeça?
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
Antes vos fortaleceria com a minha bocca, e a consolação dos meus labios abrandaria a dôr.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Se eu fallar, a minha dôr não cessa, e, calando-me eu, que mal me deixa?
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
Na verdade, agora me molestou: tu assolaste toda a minha companhia.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Testemunha d'isto é que já me fizeste enrugado, e a minha magreza já se levanta contra mim, e no meu rosto testifica contra mim.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
Na sua ira me despedaçou, e elle me perseguiu; rangeu os seus dentes contra mim: aguça o meu adversario os seus olhos contra mim.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
Bocejam com a sua bocca contra mim; com desprezo me feriram nos queixos, e contra mim se ajuntam todos.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
Entrega-me Deus ao perverso, e nas mãos dos impios me faz cair.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
Descançado estava eu, porém elle me quebrantou; e pegou-me pela cerviz, e me despedaçou; tambem me poz por seu alvo.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
Cercam-me os seus frecheiros; atravessa-me os rins, e não me poupa, e o meu fel derrama em terra.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
Quebranta-me com quebranto sobre quebranto: arremette contra mim como um valente.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
Cosi sobre a minha pelle o sacco, e revolvi a minha cabeça no pó.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
O meu rosto todo está descorado de chorar, e sobre as minhas palpebras está a sombra da morte:
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Não havendo porém violencia nas minhas mãos, e sendo pura a minha oração.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
Ah! terra, não cubras o meu sangue; e não haja logar para o meu clamor!
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Eis que tambem agora está a minha testemunha no céu, e a minha testemunha nas alturas.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Os meus amigos são os que zombam de mim; os meus olhos se desfazem em lágrimas diante de Deus.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
Ah! se se podesse contender com Deus pelo homem, como o filho do homem pelo seu amigo!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
Porque se passarão poucos annos; e eu seguirei o caminho por onde não tornarei.
