Job 16

1 Job svarade, och sade:

Le hoe ty natoi’ Iobe:

2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

Fa maro ty entañe tsinanoko hoe Izay, songa mpañohò mahamonjetse.

3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

Tsy higadom-bao o reha-kafoakeo? ke inoñe ty manigik’azo hanoiñe?

4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

Mete ho nivolambolañe manahake anahareo iraho, naho nifandimbe toetse o tron-tikañeo, mete ho nanoitoim-bolañe ama’ areo, vaho nikofikofihako loha.

5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

Ho nampahaozare’ ty vavako nahareo, vaho nampanintsiña’ ty fihetsen-tsoñiko.

6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

Fe ndra te mivolan-draho, tsy mikepake ty hasotriako, hahamaivañ’ ahy hao te mifoneñe.

7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

Fe nimokore’e iraho henaneo, fa nahabangý o mpiamako iabio irehe,

8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

Nampiforejeje ahiko irehe, valolombelo amako izay; Mionjoñe amako ato ty faifoifoko, ie oniñe an-tareheko.

9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

Nirimita’ ty haviñera’e, mitan-kabò amako, nialia’e vazañe; nabohiri’ i Rafelahikoy amako o fihaino’eo.

10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

Nampibolobea-palie amako, tinakapi’ iareo amañ’inje ty fifiko, le nihimpok’ amako.

11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Toe nasesen’Añahare amo raty tserekeo iraho, mbore navokovoko’e am-pità’ o tsy vokatseo.

12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

Nierañeran-draho, fe nampivaletrahe’e. Ginore’e am-bozoko vaho hinotohoto’e, mbore najado’e ho fanolarañe.

13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

Miarikoboñe ahy o mpitàm-pale’eo, tseratserahe’e, abenta’e tsy aman-tretre o tsapa-voakoo, vaho adoandoa’e an-tane eo o aferokoo.

14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

Boroboñake atovom-boroboñake ty niboroboñaha’e ahy; hoe fanalohaly t’ie mañoridañe.

15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

Nitrebehako gony ty holiko, vaho napoko an-deboke ao ty tsifako.

16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

Nampandofiry ty tareheko o tañikoo, an-koli-masoko eo ty talinjon-kavilasy;

17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

ndra te tsy aman-tsenge hery o tañakoo, mbore malio o halalikoo.

18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

O ry tane; ko lembefa’o ty lioko, le ko mea’o fitofàñe o toreokoo.

19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

Ie amy zao hehe te an-dikerañe ao i valolombelokoy, ambone ao i Mpañalañalakoy.

20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Mikizak’ahy o rañekoo, i Andrianañahare ty fitsopaha’ o masokoo.

21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

Ehe t’ie nimpañalañalañe añivo’ ondatio naho i Andrianañahare, manahake ty ana’ondaty aman-drañe’e.

22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

Aa ie añe ty taoñe tsy ampeampe, le hionjomb’an-dalañe tsy impolian-draho.