Job 16

1 Job svarade, och sade:

E GIOBBE rispose e disse:

2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

Io ho più volte udite le stesse cose; Voi tutti [siete] consolatori molesti.

3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

Finiranno mai le parole di vento? Ovvero, di che ti fai forte, che tu replichi [ancora?]

4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

Se l'anima vostra fosse nello stato dell'anima mia, Anch'io potrei parlar come voi, Mettere insieme parole contro a voi, E scuotervi il capo contra.

5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

[Ma anzi] io vi conforterei con la mia bocca, E la consolazione delle mie labbra rallenterebbe [il vostro dolore].

6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

Se io parlo, il mio dolore non però si rallenta; E se io resto [di parlare], quanto se ne partirà egli da me?

7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

Certo, egli ora mi ha straccato; E tu mi hai, [o Dio], diserta tutta la mia brigata.

8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

E mi hai fatto diventar tutto grinzo, [Il che] è un testimonio [del mio male]; La mia magrezza si leva contro a me, [e] mi testifica contra in faccia.

9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

L'ira sua [mi] ha lacerato, ed egli procede contro a me da avversario; Egli digrigna i denti contro a me; Il mio nemico appunta i suoi occhi in me.

10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

Hanno aperta la bocca contro a me, Mi hanno battuto in su le guance per vituperio, Si sono adunati insieme contro a me.

11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Iddio mi ha messo in poter del perverso, E mi ha fatto cader nelle mani degli empi.

12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

Io era in istato tranquillo, ed egli mi ha rotto; E presomi per lo collo, mi ha tritato, E mi ha rizzato per suo bersaglio.

13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

I suoi arcieri mi hanno intorniato; Egli mi trafigge le reni, e non mi risparmia punto; Egli mi ha sparso in terra il mio fiele.

14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

Egli mi rompe di rottura sopra rottura, Egli mi corre addosso come un possente [uomo].

15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

Io ho cucito un sacco sopra la mia pelle, Ed ho lordato il mio splendore nella polvere.

16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

La mia faccia è sucida di piangere, E l'ombra della morte [è] in su le mie palpebre;

17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

Quantunque non vi [sia] violenza nelle mie mani, E la mia orazione [sia] pura.

18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

O terra, non nascondere il sangue sparso da me; E [se così è], il mio grido non abbia luogo.

19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

Eziandio ora, ecco, il mio testimonio [è] ne' cieli; Il mio testimonio [è] ne' [luoghi] sovrani.

20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

O miei oratori, o amici miei, L'occhio mio si volge lagrimando a Dio.

21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

Oh! potesse pur l'uomo piatire con Dio, Come un uomo col suo compagno!

22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

Perciocchè i [miei] brevi anni se ne vanno forniti; Ed io me ne vo per un sentiero, onde non tornerò più.