< Job 16 >

1 Job svarade, och sade:
Mais, répondant, Job dit:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
J’ai souvent entendu de telles choses; vous êtes tous des consolateurs importuns.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Est-ce que ces discours en l’air n’auront point de fin? Où y a-t-il eu dans mes paroles quelque chose d’offensant pour toi, puisque tu parles ainsi?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
Je pourrais, moi aussi, parler comme vous; et plût à Dieu que votre âme fût à la place de mon âme! Je vous consolerais, moi aussi, par des paroles, et par les mouvements de tête que je ferais sur vous.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
Je vous fortifierais par ma bouche, et mes lèvres se mouvraient, comme si je vous ménageais.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Or que ferai-je? Si je parle, ma douleur ne s’apaisera pas; et, si je me tais, elle ne s’éloignera pas de moi.
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
Mais maintenant ma douleur m’accable; et tous mes membres sont réduits à rien.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Mes rides rendent témoignage contre moi; et un faux raisonneur est suscité devant ma face, me contredisant.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
Il a recueilli sa fureur contre moi, et, me menaçant, il a grincé des dents contre moi; mon ennemi m’a regardé avec des yeux terribles.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
Ils ont ouvert leurs bouches contre moi, et m’outrageant, ils ont frappé ma joue; et ils se sont rassasiés de mes peines.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
Dieu m’a tenu captif sous la puissance d’un méchant; et il m’a livré aux mains d’hommes impies.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
Moi, autrefois puissant, j’ai été soudain réduit en poudre; il m’a saisi par le cou, m’a brisé, et m’a posé devant lui comme un but.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
Il m’a environné de ses lances, il a couvert mes reins de blessures, il ne m’a pas épargné, et il a répandu sur la terre mes entrailles.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
Il m’a déchiré, en me faisant blessure sur blessure; il s’est élancé sur moi comme un géant.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
J’ai cousu un sac sur ma peau, et j’ai couvert ma chair de cendre.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
Mon visage s’est enflé par mes pleurs, et mes paupières se sont obscurcies
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
J’ai souffert ces choses, sans qu’il y eût d’iniquité dans ma main, lorsque j’offrais à Dieu des prières pures.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
Terre, ne couvre pas mon sang, et que mon cri ne trouve pas en toi un lieu où il soit étouffé.
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Car voilà que dans le ciel est mon témoin, et que celui qui a une connaissance intime de moi habite au plus haut des cieux.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Mes amis sont verbeux; c’est devant Dieu que mon œil fond en larmes.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
Et plût au ciel qu’un homme pût entrer en jugement avec Dieu, comme le fils d’un homme entre en jugement avec son semblable!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
Car voilà que mes années, qui sont de peu de durée, passent, et que je marche dans un sentier par lequel je ne reviendrai pas.

< Job 16 >