Job 16
1 Job svarade, och sade:
But Job answered and said:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
Of such things as these I have heard enough! Miserable comforters are ye all!
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Will there ever be an end to words of wind? What stirreth thee up, that thou answerest?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
I also might speak like you, If ye were now in my place; I might string together words against you, And shake my head at you.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
I would strengthen you with my mouth, And the consolation of my lips should sustain you.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
If I speak, my grief is not assuaged; And if I forbear, it doth not leave me.
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
For now He hath quite exhausted me; Thou hast desolated all my house!
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Thou hast seized hold of me, and this is a witness against me; My leanness riseth up and testifieth against me to my face.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
His anger teareth my flesh, and pursueth me; He gnasheth upon me with his teeth; My adversary sharpeneth his eyes upon me.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
They gape for me with their mouths; In scorn they smite me on the cheek; With one consent they assemble against me.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
God hath given me a prey to the unrighteous, And delivered me into the hands of the wicked.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
I was at ease, but he hath crushed me; He hath seized me by the neck, and dashed me in pieces; He hath set me up for his mark.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
His archers encompass me around; He pierceth my reins, and doth not spare; He poureth out my gall upon the ground.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
He breaketh me with breach upon breach; He rusheth upon me like a warrior.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
I have sewed sackcloth upon my skin, And thrust my horn into the dust.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
My face is red with weeping, And upon my eyelids is deathlike darkness.
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Yet is there no injustice in my bands. And my prayer hath been pure.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
O earth! cover not thou my blood, And let there be no hiding-place for my cry!
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Yet even now, behold, my witness is in heaven, And he who knoweth me is on high.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
My friends have me in derision, But my eye poureth out tears unto God.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
O that one might contend for a man with God, As a man contendeth with his neighbor!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
For when a few years shall have passed, I shall go the way whence I shall not return.
