Job 16
1 Job svarade, och sade:
Then answered Job, and said,
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
I have heard many things such as these: troublesome comforters are ye all.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Shall there be any end to words of wind? or what compelleth thee that thou shouldst answer?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
I also could well speak as ye do: if your soul were but in my soul's stead, I could overwhelm you with words, and could shake my head at you.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
But I would strengthen you with my mouth, and the condolence of my lips should restrain [your grief].
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Though I were to speak, my pain would not be restrained; and though I should forbear, what will go away from me?
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
But now he hath made me weary: thou hast made desolate all my company.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
And thou hast filled me with wrinkles, they are my witnesses; and my leanness riseth up for me, giveth its testimony to my face.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
In his wrath he teareth me to pieces, and assaileth me: he gnasheth over me with his teeth; my adversary sendeth threatening looks at me.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
They now open wide against me their mouth; reproachfully they smite my cheek: altogether do they assemble against me.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
God hath surrendered me to the unjust, and cast me down into the hands of the wicked.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
I was at ease, but he hath crushed me; he hath also grasped me by the neck, and shaken me to pieces, and set me up unto himself as a mark;
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
His archers encompass me round about; he cleaveth my reins sunder, and doth not pity; he poureth out upon the ground my gall;
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
He breaketh me down with breach upon breach; he runneth against me like a mighty man.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
Sackcloth have I sewed upon my skin, and my horn I roll in the dust.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
My face gloweth from weeping, and on my eyelids resteth the shadow of death:
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Not because any violence is in my hands, and while my prayer is pure.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
Earth! do thou not cover up my blood, and let no place restrain my cry.
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Even now, behold, my witness is in the heavens, and one that testifieth for me is on high.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Are my friends my defenders? unto God my eye poureth out [its tears].
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
And oh that a man might plead with God, as one son of earth with the other!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
For when the numbered years are passed, then must I travel a path whence I cannot return.
