Job 16
1 Job svarade, och sade:
And Job answered and said,
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
I have heard many such things: grievous comforters are ye all.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Shall words of wind have an end? or what provoketh thee that thou answerest?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
I also could speak as ye: if your soul were in my soul's stead, I could join together words against you, and shake my head at you;
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
[But] I would encourage you with my mouth, and the solace of my lips should assuage [your pain].
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
If I speak, my pain is not assuaged; and if I forbear, what am I eased?
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
But now he hath made me weary; ...thou hast made desolate all my family;
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Thou hast shrivelled me up! it is become a witness; and my leanness riseth up against me, it beareth witness to my face.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
His anger teareth and pursueth me; he gnasheth with his teeth against me; [as] mine adversary he sharpeneth his eyes at me.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
They gape upon me with their mouth; they smite my cheeks reproachfully; they range themselves together against me.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
God hath delivered me over to the iniquitous man, and hurled me into the hands of the wicked.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
I was at rest, but he hath shattered me; he hath taken me by the neck and shaken me to pieces, and set me up for his mark.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
His arrows encompass me round about, he cleaveth my reins asunder and doth not spare; he poureth out my gall upon the ground.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
He breaketh me with breach upon breach; he runneth upon me like a mighty man.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
I have sewed sackcloth upon my skin, and rolled my horn in the dust.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
My face is red with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Although there is no violence in my hands, and my prayer is pure.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
O earth, cover not my blood, and let there be no place for my cry!
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Even now, behold, my Witness is in the heavens, and he that voucheth for me is in the heights.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
My friends are my mockers; mine eye poureth out tears unto God.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
Oh that there were arbitration for a man with God, as a son of man for his friend!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
For years [few] in number shall pass, — and I shall go the way [whence] I shall not return.
