Job 16
1 Job svarade, och sade:
Job progovori i reče:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
“Koliko se takvih naslušah besjeda, kako ste mi svi vi mučni tješioci!
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Ima li kraja tim riječima ispraznim? Što te goni da mi tako odgovaraš?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
I ja bih mogao k'o vi govoriti da vam je duša na mjestu duše moje; i ja bih vas mog'o zasuti riječima i nad sudbom vašom tako kimat' glavom;
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
i ja bih mogao ustima vas hrabrit', i ne bih žalio trud svojih usana.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Al' ako govorim, patnja se ne blaži, ako li zašutim, zar će me minuti?
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
Zlopakost me sada shrvala posvema, čitava se rulja oborila na me.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Ustao je proti meni da svjedoči i u lice mi se baca klevetama.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
Jarošću me svojom razdire i goni, škrgućuć' zubima obara se na me. Moji protivnici sijeku me očima,
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
prijeteći, na mene usta razvaljuju, po obrazima me sramotno ćuškaju, u čoporu svi tad navaljuju na me.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
Da, zloćudnicima Bog me predao, u ruke opakih on me izručio.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
Mirno življah dok On ne zadrma mnome, za šiju me ščepa da bi me slomio.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
Uze me za biljeg i strijelama osu, nemilosrdno mi bubrege probode i mojom žuči zemlju žednu natopi.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
Na tijelu mi ranu do rane otvara, kao bijesan ratnik nasrće na mene.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
Tijelo sam golo u kostrijet zašio, zario sam čelo svoje u prašinu.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
Zapalilo mi se sve lice od suza, sjena tamna preko vjeđa mi je pala.
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
A nema nasilja na rukama mojim, molitva je moja bila uvijek čista.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
O zemljo, krvi moje nemoj sakriti i kriku mom ne daj nigdje da počine.
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Odsad na nebu imam ja svjedoka, u visini gore moj stoji branitelj.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Moja vika moj je odvjetnik kod Boga dok se ispred njega suze moje liju:
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
o, da me obrani u parbi mojoj s Bogom ko što smrtnik brani svojega bližnjega.
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
No životu mom su odbrojena ljeta, na put bez povratka meni je krenuti.
