Job 16
1 Job svarade, och sade:
To naah Job mah,
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
to baktih loknawk ka thaih pop parai boeh; pathloephaih lok nang thuih o, toe poek amrosakkung ah ni na oh o boih.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Avang ai loknawk to boeng thai ai boeh maw? Tipongah maw lok pathim hanah misa na hoih o?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
Kang doethaih ahmuen ah na oh o nahaeloe, na thuih o ih baktiah ka thuih thai toeng; lok hoi kang zoeh o thaih moe, lu kang haek o thuih thaih.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
Toe ka pahni hoi tacawt pathloephaih lok mah nangcae poek mongsak hanah, thapaekhaih lok ni kang thuih o han.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Lok ka thuih cadoeh, ka nathaih hoihkhang ai; lokthui ai ah ka pauep cadoeh, hoih kuehaih om ai.
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
Toe vaihi loe Anih mah kai angphosak boeh; ka imthung takoh boih nam rosak boeh.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
Ka nganhin loe angcu boih boeh, nganhin angcu loe kai hnukung ah oh; kai loe ka zaek keng boeh, ka nganhin zaekhaih loe kai hnukung ah oh hanah mikhmai kangtong ah angdoet tahang.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
Sithaw palungbethaih mah kai hae angsih pet pet moe, ang pacaekthlaek; haa ang kaek thuih; ka misa mah miktamai hoiah ang khet.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
Nihcae mah pakha ang angh o thuih; nihcae loe nawnto amkhueng o moe, khet patoekhaih hoiah tangbaeng ah ang tabaeng o.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
Anih mah Sithaw panoek ai kaminawk ban ah ang paek moe, kahoih ai kaminawk ban ah ang vah.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
Kamongah ka oh naah, anih mah kai amrosak; tahnong ah ang patawnh moe, apet pat hanah ang thuek pacoengah, kah han patoep ih ahmuen maeto baktiah ang suek.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
Kalii kaat kop anih ih kaminawk mah kai ang takui o khoep moe, tahmenhaih tawn ai ah kaeng ah ang thun o; kai ih ahmuet tui to long ah ang kraih pae.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
Anih mah ahmaa maeto pacoeng maeto angsihsak moe, misatuh kami baktiah tha hoiah ang hmang.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
Ka nganhin nuiah kazii to ka huih moe, kaimah ih taki to maiphu thungah ka phum.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
Ka qah loiah ka mikhmai hae amro moe, ka miklakoek nuiah duekhaih to oh;
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
toe ka ban ah sethaih hmuen tidoeh om ai; lawk ka thuihaih loe ciim.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
Aw long, kai ih athii hae kraeng hmah; ka hanghaih lok loe natuek naah doeh anghak hmah nasoe!
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
Khenah, vaihi kai hnukung van ah oh, kai angdoe haih kami doeh hmuensang ah oh.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
Kam puinawk mah ang pahnui o thuih, kai loe mikkhraetui hoiah ni Sithaw hmaa ah ka oh.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
Kami maeto mah ampui han tahmenhaih hnik pae baktih toengah, kami maeto mah Sithaw khaeah tahmenhaih na hni pae nahaeloe ka koeh.
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
Saning akra ai ah, amlaem let han ai ih loklam to ka pazui han boeh.
