Job 15

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?

3 Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.

4 Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;

5 Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.

6 Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.

7 Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?

8 Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?

9 Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?

10 Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.

11 Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.

12 Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?

13 Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?

14 Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?

15 Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.

16 Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?

17 Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;

18 Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;

19 Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.

20 En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.

21 Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.

22 Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.

23 När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.

24 Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;

25 Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.

26 Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.

27 Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.

28 Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.

29 Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.

30 Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.

31 Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.

32 Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.

33 Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.

34 Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.

35 Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.