Job 15
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Then responded Eliphaz the Temanite, and said:
2 Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?
Should, a wise man, answer unreal knowledge? or fill, with the east wind, his inner man?
3 Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.
Disputing with discourse that doth no good, or with speech, wherein is no profit?
4 Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;
But, thou, wouldst take away reverence, and wouldst attain unto meditation before GOD.
5 Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.
For thine own mouth would teach thine iniquity, and thou wouldst choose the tongue of the crafty.
6 Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.
Thine own mouth shall condemn thee, and, not I, And, thine own lips, shall testify against thee.
7 Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?
The first of mankind, wast thou born? Or, before the hills, wast thou brought forth?
8 Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?
In the secret council of GOD, hast thou been wont to hearken? Or canst thou attain for thyself unto wisdom?
9 Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?
What knowest thou, that we know not? [What] understandest thou, and the same, is not with us?
10 Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.
Both hoary and venerable, are among us, one mightier than thy father in days!
11 Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.
Too small for thee, are the consolations of GOD? or a word spoken gently with thee?
12 Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?
How doth thine own heart carry thee away, and how thine eyes do roll!
13 Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?
For thy spirit, replieth against GOD, and thou bringest forth—out of thy mouth—words!
14 Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?
What is a mortal, that he should be pure? or that righteous should be one born of a woman?
15 Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.
Lo! in his holy ones, he putteth not confidence, and, the heavens, are not pure in his eyes:
16 Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?
How much less when one is detested and corrupt, a man who drinketh in—like water—perversity.
17 Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;
I will tell thee—hear me, Since this I have seen, I must needs declare it.
18 Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;
Which, wise men, tell, and deny not [that which is] from their fathers.
19 Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.
To them alone, was the earth given, and no alien passed through their midst:
20 En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.
All the days of the lawless man, he, doth writhe with pain, and, the number of years, is hidden from the tyrant;
21 Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.
A noise of dreadful things, is in his ears, In prosperity, the destroyer cometh upon him;
22 Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.
He hath no confidence to come back out of darkness, he, being destined to the power oft the sword;
23 När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.
A wanderer, he, for bread, [saying] Where [is it]? He knoweth that, prepared by his own hand, is the day of darkness;
24 Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;
Distress and anguish shall startle him, It shall overpower him, like a king ready for the onset:
25 Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.
Because he had stretched out—against GOD—his hand, and, against the Almighty, had been wont to behave himself proudly;
26 Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.
He used to run against him with uplifted neck, with the stout bosses of his bucklers;
27 Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.
For he had covered his face with his fatness, and had gathered a superabundance on his loins;
28 Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.
And had inhabited demolished cities, houses, wherein men would not dwell, that were destined to become heaps.
29 Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.
He shall not be rich, nor shall his substance continue, neither shall their shadow stretch along on the earth;
30 Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.
He shall not depart out of darkness, his young branch, shall the flame dry up, and he shall depart, by the breath of his own mouth!
31 Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.
Let no one trust in him that—by vanity—is deceived, for, vanity, shall be his recompense;
32 Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.
Before his day, shall it be accomplished, with, his palm-top, not covered with leaves;
33 Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.
He shall wrong—like a vine—his sour grapes, and shall cast off—as an olive-tree—his blossom.
34 Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.
For, the family of the impious, is unfruitful, and, a fire, hath devoured the tents of bribery;
35 Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.
Conceiving mischief, and bringing forth iniquity, yea, their inmost soul, prepareth deceit.
