Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
El hombre nacido de mujer, corto de días, y harto de desabrimiento.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
Que sale como una flor, y luego es cortado; y huye como la sombra, y no permanece.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
¿Y sobre este abres tus ojos, y me traes a juicio contigo?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
¿Quién hará limpio de inmundo? Nadie.
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Ciertamente sus días están determinados, y el número de sus meses está cerca de ti: tú le pusiste términos, de los cuales no pasará.
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Si tú le dejares, él dejará de ser: entre tanto deseará, como el jornalero, su día.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
Porque si el árbol fuere cortado, aun queda de él esperanza: retoñecerá aun, y sus renuevos no faltarán.
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Si se envejeciere en la tierra su raíz, y su tronco fuere muerto en el polvo:
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
Al olor del agua reverdecerá, y hará copa, como nueva planta.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
Mas cuando el hombre morirá, y será cortado, y perecerá el hombre, ¿dónde estará él?
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
Las aguas de la mar se fueron, y el río se secó: secóse.
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
Así el hombre yace, y no se tornará a levantar: hasta que no haya cielo, no despertarán, ni recordarán de su sueño.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
¡Oh quién me diese que me escondieses en la sepultura, y que me encubrieses, hasta que tu ira reposase; que me pusieses plazo, y te acordases de mí! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
Si el hombre se muriere, ¿ volverá él a vivir? Todos los días de mi edad esperaría, hasta que viniese mi mutación.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Entonces aficionado a la obra de tus manos llamar me has, y yo te responderé.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
Porque ahora me cuentas los pasos, y no das dilación a mi pecado.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
Tienes sellada en manojo mi prevaricación, y añades a mi iniquidad.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
Y ciertamente el monte que cae, desfallece; y las peñas son traspasadas de su lugar.
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
Las piedras son quebrantadas con el agua impetuosa, que se lleva el polvo de la tierra: así haces perder al hombre la esperanza.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Para siempre serás más fuerte que él, y él irá: demudarás su rostro, y le enviarás.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
Sus hijos serán honrados, y él no lo sabrá; o serán afligidos, y no dará cata en ello.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
Mas mientras su carne estuviere sobre él, se dolerá; y su alma se entristecerá en él.
