Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

“La vida es corta y está llena de problemas,

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

como una flor que florece y se marchita, como una sombra pasajera que pronto desaparece.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

¿Acaso te fijas en mí, Dios? ¿Por qué tienes que arrastrarme a los tribunales?

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

¿Quién puede sacar algo limpio de lo impuro? Nadie.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Tú has determinado cuánto tiempo viviremos: el número de meses, un límite de tiempo para nuestras vidas.

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Así que déjanos tranquilos y danos un poco de paz, para que, como el obrero, podamos disfrutar de unas horas de descanso al final del día.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

“Incluso un árbol cortado tiene la esperanza de volver a brotar, de echar brotes y seguir viviendo.

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Aunque sus raíces envejezcan en la tierra y su tronco muera en el suelo,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

sólo un hilo de agua hará que brote y se ramifique como una planta joven.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

“Pero los seres humanos mueren, su fuerza disminuye; perecen, y ¿dónde están entonces?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Como el agua que se evapora de un lago y un río que se seca y desaparece,

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

así los seres humanos se acuestan y no vuelven a levantarse. NO despertarán de su sueño hasta que los cielos dejen de existir.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

“Quisiera que me escondieran en el Seol; escóndeme allí hasta que tu ira desaparezca. Fija allí un tiempo definido para mí, y acuérdate de mi. (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

¿Volverán a vivir los muertos? Entonces tendría esperanza durante todo mi tiempo de angustia hasta que llegue mi liberación.

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Me llamarías y yo te respondería; me añorarías, al ser que has creado.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Entonces me cuidarías y no me vigilarías para ver si peco.

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

Mis pecados estarían sellados en una bolsa y tú cubrirías mi culpa.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

“Pero así como las montañas se desmoronan y caen, y las rocas se derrumban;

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

así como el agua desgasta las piedras, como las inundaciones arrastran el suelo, así destruyes la esperanza que tienen los pueblos.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Los dominas continuamente y desaparecen; distorsionas sus rostros al morir y entonces los despides.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Sus hijos pueden llegar a ser importantes o caer de sus puestos, pero ellos no saben ni se enteran de nada de esto.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

Cuando la gente muere sólo conoce su propio dolor y está triste por sí misma”.