Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
“Munhu akazvarwa nomukadzi ane mazuva mashoma azere nokutambudzika.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
Anobuda seruva agosvava; anotiza somumvuri, haagari.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
Ko, munotarisisa munhu akadai here? Ko, muchamuuyisa kuzotongwa pamberi penyu here?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Ndianiko angabudisa chinhu chakachena kubva pane chine tsvina? Hakuna!
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Mazuva omunhu akatarwa; makatema kuwanda kwemwedzi yake, mukamutarira miganhu yaasingagoni kudarika.
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Naizvozvo regai kumutarisa uye mumusiye ari oga, kusvikira apedza nguva yake somunhu anoshanda.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
“Asi kumuti kune tariro: Kana ukatemwa, unobukirazve, uye mabukira awo matsva haasvavi.
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Midzi yawo ingava yakwegura hayo muvhu uye hunde yawo ichifa muvhu,
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
asi uchabukira pakunhuhwira kwemvura ugomera somuti uchangotanga kumera.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
Asi munhu anofa agoradzikwa pasi; anofema kokupedzisira uye haazovapozve.
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
Sokupera kunoita mvura mugungwa, kana kupwa nokuoma kworwizi,
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
saizvozvo munhu anovata pasi asingazomuki; kusvikira matenga asisiko, vanhu havazomukizve kana kumutswa pakuvata kwavo.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
“Haiwa, dai mandiviga henyu muguva chete, uye mandiviga kusvikira kutsamwa kwenyu kwapfuura! Dai chete manditarira nguva, uye ipapo mugondirangarira! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
Kana munhu akafa, angazoraramazve here? Mazuva ose okushanda kwangu kwakaoma, ndicharindira kusvikira kuvandudzwa kwangu kwasvika.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Muchadana uye ini ndichakupindurai; muchashuva chisikwa chamakaita namaoko enyu.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
Zvirokwazvo muchaverenga nhambwe dzangu ipapo, asi musingarondi chivi changu.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
Kudarika kwangu kuchasungirwa musaga; muchafukidzira chivi changu.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
“Asi sokupfupfunyuka kunoita gomo rigoondomoka, uye sokubviswa kwedombo panzvimbo yaro,
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
semvura inochera mabwe, uye sokuyerera kwemvura zhinji inokukura ivhu, saizvozvo munoparadza tariro yomunhu.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Munomukunda kamwe chete zvachose, uye akasazovapo; munoshandura chiso chake mobva mamudzinga.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
Kana vanakomana vake vachikudzwa, iye haazvizivi; kana vakadzikisirwa pasi, iye haazvioni.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
Anongonzwa kurwadza kwomuviri wake chete, agozvichema iye pachake bedzi.”
