Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
O homem, nascido de mulher, é curto de dias, e farto de inquietação;
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
Ele sai como uma flor, e é cortado; foge como a sombra, e não permanece.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
Contudo sobre este abres teus olhos, e me trazes a juízo contigo.
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Quem tirará algo puro do imundo? Ninguém.
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Visto que seus dias já estão determinados, e contigo está o número de seus meses, tu lhe puseste limites, [dos quais] ele não passará.
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Desvia-te dele, para que ele tenha repouso; até que, como o empregado, complete seu dia.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
Porque há [ainda] alguma esperança para a árvore que, se cortada, ainda se renove, e seus renovos não cessem.
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Ainda que sua raiz se envelheça na terra, e seu tronco morra no solo,
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
Ao cheiro das águas ela brotará, e dará ramos como uma planta nova.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
Porém o homem morre, e se abate; depois de expirar, onde ele está?
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
As águas se vão do lago, e o rio se esgota, e se seca.
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
Assim o homem se deita, e não se levanta; até que não haja mais céus, eles não despertarão, nem se erguerão de seu sono.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
Ah, se tu me escondesses no Xeol, e me ocultasses até que a tua ira passasse, se me pusesses um limite de tempo, e te lembrasses de mim! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
Se o homem morrer, voltará a viver? Todos os dias de meu combate esperarei, até que venha minha dispensa.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Tu [me] chamarás, e eu te responderei; e te afeiçoarás à obra de tuas mãos.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
Pois então tu contarias meus passos, e não ficarias vigiando meu pecado.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
Minha transgressão estaria selada numa bolsa, e tu encobririas minhas perversidades.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
E assim como a montanha cai e é destruída, e a rocha muda de seu lugar,
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
E a água desgasta as pedras, e as enxurradas levam o pó da terra, assim também tu fazes perecer a esperança do homem.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Sempre prevaleces contra ele, e ele passa; tu mudas o aspecto de seu rosto, e o despedes.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
Se seus filhos vierem a ter honra, ele não saberá; se forem humilhados, ele não perceberá.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
Ele apenas sente as dores em sua própria carne, e lamenta por sua própria alma.
