Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

Et menneske, født av en kvinne, lever en kort tid og mettes med uro.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Som en blomst skyter han op og visner, han farer bort som skyggen og holder ikke stand.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Endog over en sådan holder du dine øine åpne, og mig fører du frem for din domstol!

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Kunde det bare komme en ren av en uren! Ikke én!

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Når hans dager er fastsatt, hans måneders tall bestemt hos dig, når du har satt ham en grense som han ikke kan overskride,

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

så vend ditt øie bort fra ham, så han kan ha ro så vidt at han kan glede sig som en dagarbeider ved sin dag!

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

For treet er det håp; om det hugges, så spirer det igjen, og på nye skudd mangler det ikke;

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

om dets rot eldes i jorden, og dets stubb dør ut i mulden,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

så setter det allikevel knopper ved eimen av vannet og skyter grener som et nyplantet tre.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Men når en mann dør, så ligger han der, når et menneske opgir ånden, hvor er han da?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Som vannet minker bort i en sjø, og som en elv efterhånden blir grunnere og tørker ut,

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

så legger et menneske sig ned og reiser sig ikke igjen; så lenge himmelen er til, våkner de ikke - de vekkes ikke op av sin søvn.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

Å om du vilde gjemme mig i dødsriket og skjule mig der til din vrede var over - om du vilde sette mig et tidsmål og så komme mig i hu! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Når en mann dør, lever han da op igjen? Alle min krigstjenestes dager skulde jeg da vente, til min avløsning kom;

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

du skulde da rope, og jeg skulde svare dig; efter dine henders verk skulde du lenges.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Men nu teller du mine skritt og akter stadig på min synd.

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

Forseglet i en pung ligger min brøde, og du syr til over min misgjerning.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

Men som et fjell faller og smuldres bort, og en klippe flyttes fra sitt sted,

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

som vannet huler ut stener og flommen skyller bort mulden, således gjør du menneskets håp til intet;

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

du overvelder ham for alltid, og han farer bort; du forvender hans åsyn og lar ham fare.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Kommer hans barn til ære, da vet han det ikke, og blir de ringeaktet, da blir han det ikke var.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

Bare over ham selv kjenner hans legeme smerte, og bare over ham selv sørger hans sjel.