Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
“Omuntu azaalibwa omukazi, abeera ku nsi akaseera katono era abeera mu kutegana.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
Amulisa ng’ekimuli n’awotoka; abulawo mangu ng’ekisiikirize, tabeerera.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
Otunuulira omuntu afaanana bw’atyo? Olimuleeta gy’oli asalirwe omusango?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Ani ayinza okuggya ekirongoofu mu kitali kirongoofu? Tewali n’omu!
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Ennaku z’omuntu zaagererwa, wagera obungi bw’emyezi gye era n’oteekawo ekkomo ly’atasobola kusukka.
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Kale tomufaako muleke yekka, okutuusa lw’alimala okutuukiriza emirimu gye ng’omupakasi.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
“Wakiri waliwo essuubi ng’omuti guloka: Bwe gutemebwa, guloka nate, era ekikolo kyagwo ekiggya tekifa.
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Emirandira gyagwo gyandikaddiyidde mu ttaka era n’ekikonge ne kifiira mu ttaka,
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
naye olw’emirandira okutambula ne ginoonya amazzi kimulisa ne kireeta amatabi ng’ekisimbe.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
Naye omuntu afa era n’agalamizibwa, assa ogw’enkomerero n’akoma.
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
Ng’amazzi bwe gaggwa mu nnyanja oba omugga bwe gukalira ne guggwaawo,
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
bw’atyo omuntu bw’agalamira, era n’atasituka okutuusa eggulu bwe linaggwaawo, abantu tebajja kuzuukuka oba kuggyibwa mu tulo twabwe.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
“Singa kale onkweka emagombe era n’onziika okutuusa obusungu bwo lwe buliggwaawo! Singa ongerera ekiseera n’onzijukira! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
Omuntu bw’afa, addamu n’abeera omulamu? Ennaku zange zonna ez’okuweereza nnaalindanga okuwona kwange kujje.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Olimpita nange ndikuyitaba; olyegomba ekitonde emikono gyo kye gyatonda.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
Ddala ku olwo bw’olibala ebigere byange, naye tolyekaliriza bibi byange.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
Ebisobyo byange biriba bisibiddwa mu kisawo; olibikka ku kibi kyange.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
“Naye ng’olusozi bwe luseebengerera ne luggwaawo, era ng’ejjinja bwe liva mu kifo kyalyo,
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
ng’amazzi bwe gaggwereeza amayinja era ng’okwanjaala kwago bwe kutwala ettaka ly’oku nsi; bw’atyo bw’azikiriza essuubi ly’omuntu.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Omumalamu amaanyi omuwangula lumu n’aggweerawo ddala; okyusa enfaanana ye n’omugoba.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
Abaana be bwe bafuna ekitiibwa, takimanya, bwe bagwa, takiraba.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
Obulamu bw’omubiri gwe bwokka bw’awulira ne yeekungubagira yekka.”
