Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

婦の產む人はその日少なくして艱難多し

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

その來ること花のごとくにして散り 其馳ること影のごとくにして止まらず

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

なんぢ是のごとき者に汝の目を啓きたまふや 汝われを汝の前にひきて審判したまふや

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

誰か清き物を汚れたる物の中より出し得る者あらん 一人も無し

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

その日旣に定まり その月の數なんぢに由り 汝これが區域を立て越ざらしめたまふなれば

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

是に目を離して安息を得させ 之をして傭人のその日を樂しむがごとくならしめたまへ

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

それ木には望あり 假令砍るるとも復芽を出してその枝絶ず

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

たとひ其根地の中に老い 幹土に枯るとも

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

水の潤霑にあへば即ち芽をふき枝を出して若樹に異ならず

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

然ど人は死れば消うす 人氣絶なば安に在んや

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

水は海に竭き河は涸てかわく

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

是のごとく人も寢臥てまた興ず 天の盡るまで目覺ず睡眠を醒さざるなり

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

願はくは汝われを陰府に藏し 汝の震怒の息むまで我を掩ひ 我ために期を定め而して我を念ひたまへ (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

人もし死ばまた生んや 我はわが征戰の諸日の間望みをりて我が變更の來るを待ん

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

なんぢ我を呼たまはん 而して我こたへん 汝かならず汝の手の作を顧みたまはん

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

今なんぢは我に歩履を數へたまふ 我罪を汝うかがひたまはざらんや

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

わが愆は凡て嚢の中に封じてあり汝わが罪を縫こめたまふ

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

それ山も倒れて終に崩れ巖石も移りてその處を離る

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

水は石を鑿ち 浪は地の塵を押流す 汝は人の望を斷たまふ

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

なんぢは彼を永く攻なやまして去ゆかしめ 彼の面容の變らせて逐やりたまふ

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

その子尊貴なるも彼は之を知ず 卑賤なるもまた之を曉らざるなり

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

只己みづからその肉に痛苦を覺え己みづからその心に哀く而已