Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

L’homme né de la femme! Sa vie est courte, sans cesse agitée.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Il naît, il est coupé comme une fleur; Il fuit et disparaît comme une ombre.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Et c’est sur lui que tu as l’œil ouvert! Et tu me fais aller en justice avec toi!

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Comment d’un être souillé sortira-t-il un homme pur? Il n’en peut sortir aucun.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Si ses jours sont fixés, si tu as compté ses mois, Si tu en as marqué le terme qu’il ne saurait franchir,

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Détourne de lui les regards, et donne-lui du relâche, Pour qu’il ait au moins la joie du mercenaire à la fin de sa journée.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

Un arbre a de l’espérance: Quand on le coupe, il repousse, Il produit encore des rejetons;

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Quand sa racine a vieilli dans la terre, Quand son tronc meurt dans la poussière,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

Il reverdit à l’approche de l’eau, Il pousse des branches comme une jeune plante.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Mais l’homme meurt, et il perd sa force; L’homme expire, et où est-il?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Les eaux des lacs s’évanouissent, Les fleuves tarissent et se dessèchent;

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

Ainsi l’homme se couche et ne se relèvera plus, Il ne se réveillera pas tant que les cieux subsisteront, Il ne sortira pas de son sommeil.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

Oh! Si tu voulais me cacher dans le séjour des morts, M’y tenir à couvert jusqu’à ce que ta colère fût passée, Et me fixer un terme auquel tu te souviendras de moi! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Si l’homme une fois mort pouvait revivre, J’aurais de l’espoir tout le temps de mes souffrances, Jusqu’à ce que mon état vînt à changer.

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Tu appellerais alors, et je te répondrais, Tu languirais après l’ouvrage de tes mains.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Mais aujourd’hui tu comptes mes pas, Tu as l’œil sur mes péchés;

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

Mes transgressions sont scellées en un faisceau, Et tu imagines des iniquités à ma charge.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

La montagne s’écroule et périt, Le rocher disparaît de sa place,

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

La pierre est broyée par les eaux, Et la terre emportée par leur courant; Ainsi tu détruis l’espérance de l’homme.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Tu es sans cesse à l’assaillir, et il s’en va; Tu le défigures, puis tu le renvoies.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Que ses fils soient honorés, il n’en sait rien; Qu’ils soient dans l’abaissement, il l’ignore.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

C’est pour lui seul qu’il éprouve de la douleur en son corps, C’est pour lui seul qu’il ressent de la tristesse en son âme.