Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

L’homme né de la femme vit peu de jours, et il est rassasié de misères.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Comme la fleur, il naît, et on le coupe; il fuit comme l’ombre, sans s’arrêter.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Et c’est sur lui que tu as l’œil ouvert, lui que tu amènes en justice avec toi!

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Qui peut tirer le pur de l’impur? Personne.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Si les jours de l’homme sont comptés, si tu as fixé le nombre de ses mois, si tu as posé un terme qu’il ne doit pas franchir,

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

détourne de lui tes yeux pour qu’il se repose, jusqu’à ce qu’il goûte, comme le mercenaire, la fin de sa journée.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

Un arbre a de l’espérance: coupé, il peut verdir encore, il ne cesse pas d’avoir des rejetons.

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Que sa racine ait vieilli dans la terre, que son tronc soit mort dans la poussière,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

dès qu’il sent l’eau, il reverdit, il pousse des branches comme un jeune plant.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Mais l’homme meurt, et il reste étendu; quand il a expiré, où est-il?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Les eaux du lac disparaissent, le fleuve tarit et se dessèche:

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

ainsi l’homme se couche et ne se relève plus, il ne se réveillera pas tant que subsistera le ciel, on ne le fera pas sortir de son sommeil.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

Oh! Si tu voulais me cacher dans le séjour des morts, m’y tenir à couvert jusqu’à ce que ta colère ait passé, me fixer un terme où tu te souviendrais de moi! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Si l’homme une fois mort pouvait revivre! Tout le temps de mon service j’attendrais qu’on vînt me relever.

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Tu m’ appellerais alors, et moi je te répondrais; tu languirais après l’ouvrage de tes mains.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Mais hélas! Maintenant, tu comptes mes pas, tu as l’œil ouvert sur mes péchés;

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

mes transgressions sont scellées dans une bourse, et tu mets un enduit sur mes iniquités.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

La montagne s’écroule et s’efface; le rocher est transporté hors de sa place;

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

les eaux creusent la pierre, leurs flots débordés entraînent la poussière du sol: ainsi tu anéantis l’espérance de l’homme.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Tu l’abats sans retour, et il s’en va; tu flétris son visage, et tu le congédies.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Que ses enfants soient honorés, il n’en sait rien; qu’ils soient dans l’abaissement, il l’ignore.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

Sa chair ne sent que ses propres souffrances, son âme ne gémit que sur elle-même.