Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

« L'homme, qui est né d'une femme, est de peu de jours, et pleine d'ennuis.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Il croît comme une fleur, et on le coupe. Il fuit aussi comme une ombre, et ne continue pas.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Ouvrez-vous les yeux sur une telle personne, et m'amener en jugement avec vous?

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Qui peut faire sortir un objet pur d'un objet impur? Pas un seul.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Voyant que ses jours sont déterminés, le nombre de ses mois est avec vous, et vous avez nommé ses limites qu'il ne peut pas dépasser.

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Détournez les yeux de lui, pour qu'il se repose, jusqu'à ce qu'il accomplisse, comme un mercenaire, sa journée.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

« Car il y a de l'espoir pour un arbre si on le coupe, qu'il germera à nouveau, que sa tendre branche ne cessera pas.

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Mais sa racine vieillit dans la terre, et son stock meurt dans le sol,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

pourtant, grâce à l'odeur de l'eau, il bourgeonnera, et faire pousser des rameaux comme une plante.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Mais l'homme meurt, il est abattu. Oui, l'homme abandonne l'esprit, et où est-il?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Comme les eaux s'éloignent de la mer, et la rivière se vide et s'assèche,

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

Alors l'homme se couche et ne se relève pas. Jusqu'à ce que les cieux ne soient plus, ils ne se réveilleront pas, ni être tirés de leur sommeil.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

« Oh! si tu me cachais dans le séjour des morts, que tu me garderais secret jusqu'à ce que ta colère soit passée, que vous me désigniez un moment précis et que vous vous souveniez de moi! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Si un homme meurt, vivra-t-il de nouveau? J'attendrais tous les jours de ma guerre, jusqu'à ce que je sois libéré.

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Vous appeliez, et je vous répondais. Vous auriez un désir pour le travail de vos mains.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Mais maintenant, tu comptes mes pas. Ne veillez-vous pas sur mon péché?

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

Ma désobéissance est enfermée dans un sac. Vous fixez mon iniquité.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

« Mais la montagne qui s'écroule n'aboutit à rien. La pierre est retirée de sa place.

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

Les eaux usent les pierres. Ses torrents emportent la poussière de la terre. Donc vous détruisez l'espoir de l'homme.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Vous l'emportez à jamais sur lui, et il s'en va. Vous changez son visage, et le renvoyez.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Ses fils viennent à l'honneur, et il ne le sait pas. Ils sont rabaissés, mais il ne le perçoit pas d'eux.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

Mais sa chair, sur lui, souffre, et son âme en lui se lamente. »