Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

"Ihminen, vaimosta syntynyt, elää vähän aikaa ja on täynnä levottomuutta,

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

kasvaa kuin kukkanen ja lakastuu, pakenee kuin varjo eikä pysy.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Ja sellaista sinä pidät silmällä ja viet minut käymään oikeutta kanssasi!

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Syntyisikö saastaisesta puhdasta? Ei yhden yhtäkään.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Hänen päivänsä ovat määrätyt, ja hänen kuukausiensa luku on sinun tiedossasi; sinä olet asettanut hänelle määrän, jonka ylitse hän ei pääse.

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Niin käännä katseesi pois hänestä, että hän pääsisi rauhaan ja että hän saisi iloita niinkuin palkkalainen päivän päätettyään.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

Onhan puullakin toivo: vaikka se maahan kaadetaan, kasvaa se uudelleen, eikä siltä vesaa puutu.

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Vaikka sen juuri vanhenee maassa ja sen kanto kuolee multaan,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

niin se veden tuoksusta versoo jälleen ja tekee oksia niinkuin istukas.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Mutta mies kun kuolee, makaa hän martaana; kun ihminen on henkensä heittänyt, missä hän on sitten?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Vesi juoksee pois järvestä, ja joki tyhjenee ja kuivuu;

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

niin ihminen lepoon mentyänsä ei enää nouse. Ennenkuin taivaat katoavat, eivät he heräjä eivätkä havahdu unestansa.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

Oi, jospa kätkisit minut tuonelaan, piilottaisit minut, kunnes vihasi on asettunut, panisit minulle aikamäärän ja sitten muistaisit minua! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Kun mies kuolee, virkoaako hän jälleen henkiin? Minä vartoaisin kaikki sotapalvelukseni päivät, kunnes pääsyvuoroni joutuisi.

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Sinä kutsuisit, ja minä vastaisin sinulle, sinä ikävöitsisit kättesi tekoa.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Silloin sinä laskisit minun askeleeni, et pitäisi vaaria minun synnistäni;

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

rikokseni olisi sinetillä lukittuna kukkaroon, ja pahat tekoni sinä peittäisit piiloon.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

Mutta vuorikin vyöryy ja hajoaa, ja kallio siirtyy sijaltansa,

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

vesi kuluttaa kivet, ja rankkasade huuhtoo pois maan mullan; niin sinä hävität ihmisen toivon.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Sinä masennat hänet iäksi, ja hän lähtee; sinä muutat hänen muotonsa ja lähetät hänet menemään.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Kohoavatko hänen lapsensa kunniaan-ei hän sitä tiedä, vaipuvatko vähäisiksi-ei hän heitä huomaa.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

Hän tuntee vain oman ruumiinsa kivun, vain oman sielunsa murheen."