Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
Man, that is born of woman, Is of few days, and full of trouble.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
He cometh forth as a flower, and is cut down; He fleeth also as a shadow, and continueth not.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
And dost thou fix thine eyes upon such a one? And dost thou bring me into judgment with thee?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Who can produce a clean thing from an unclean? Not one.
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Seeing that his days are determined, And the number of his months, with thee, And that thou hast appointed him bounds which he cannot pass,
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
O turn thine eyes from him, and let him rest, That he may enjoy, as a hireling, his day!
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
For there is hope for a tree, If it be cut down, that it will sprout again, And that its tender branches will not fail;
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Though its root may have grown old in the earth, And though its trunk be dead upon the ground,
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
Through the scent of water it will bud, And put forth boughs, like a young plant.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
But man dieth, and he is gone! Man expireth, and where is he?
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
The waters fail from the lake; And the stream wasteth and drieth up;
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
So man lieth down, and riseth not; Till the heavens be no more, he shall not awake, Nor be roused from his sleep.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
O that thou wouldst hide me in the under-world! That thou wouldst conceal me till thy wrath be past! That thou wouldst appoint me a time, and then remember me! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
If a man die, can he live again? All the days of my war-service would I wait, Till my change should come.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Thou wilt call, and I will answer thee; Thou wilt have compassion upon the work of thy hands!
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
But now thou numberest my steps; Thou watchest over my sins.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
My transgression is sealed up in a bag; Yea, thou addest unto my iniquity.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
As the mountain falling cometh to nought, And the rock is removed from its place;
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
As the waters wear away the stones, And the floods wash away the dust of the earth, So thou destroyest the hope of man.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Thou prevailest against him continually, and he perisheth; Thou changest his countenance, and sendest him away.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
His sons come to honor, but he knoweth it not; Or they are brought low, but he perceiveth it not.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
But his flesh shall have pain for itself alone; For itself alone shall his soul mourn.
