Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
Man born of a woman is short of days, and sated with harrowing trouble.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
Like a flower he cometh forth, and is cut down: and he fleeth like a shadow, and remaineth not.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
And yet on such a one dost thou open thy eyes, and me thou bringest into judgment with thee?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Who can make a clean thing out of an unclean? not one [thing].
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Seeing that his days are determined, the number of his months are [fixed] with thee, that thou hast set his bounds which he cannot pass:
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Turn thyself from him that he may recover from his pain, and be able to enjoy like a hired laborer his day.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
For there is hope for the tree: if it be cut down, it may still sprout again, while its young shoot will not cease.
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
If even its root become old in the earth, and its stock die in the dust:
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
Yet through the scent of water will it flourish [again], and produce boughs as though It were newly planted.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
But man dieth, and lieth powerless: yea, the son of earth departeth—and where is he?
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
The waters run off from the sea, and the river faileth and drieth up:
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
So doth man lie down, and riseth not: till the heavens be no more, they will not awake, and will not be roused out of their sleep.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
Oh who would grant that thou mightest hide me in the nether world, that thou mightest conceal me, until thy wrath be appeased, that thou mightest set for me a fixed time, and remember me then! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
Or, when a man dieth, will he live again? all the days of my time of service would I then wait, till [the hour of] my release were come.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Do thou call, and I will truly answer thee: have a desire for the work of thy hands.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
Yet now thou numberest my steps: and thou waitest not with [the punishment of] my sin.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
Sealed up in a bag is my transgression, and thou yet addest to my iniquity.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
But truly a falling mountain will crumble, and [even] a rock is moved out of its place.
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
The water weareth out stones; thou sweepest away their fragments [like] the dust of the earth: and so thou destroyest the hope of man.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Thou assailest him with might without ceasing, till he passeth away: thou changest his countenance, and sendest him off.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
His children acquire honor, but he knoweth it not: and they are esteemed little, but he perceiveth nothing of them.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
But his body. on him, feeleth pain, and his soul will mourn for him.
