Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

For a mortal born of a woman [is] short lived, and full of wrath.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Or he falls like a flower that has bloomed; and he departs like a shadow, and can’t continue.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Hast you not taken account even of him, and caused him to enter into judgement before you?

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

For who shall be pure from uncleanness? not even one;

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

if even his life should be [but] one day upon the earth: and his months are numbered by him: you have appointed [him] for a time, and he shall by no means exceed [it].

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Depart from him, that he may be quiet, and take pleasure in his life, [though] as a hireling.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

For there is hope for a tree, even if it should be cut down, [that] it shall blossom again, and its branch shall not fail.

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

For though its root should grow old in the earth, and its stem die in the rock;

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

it will blossom from the scent of water, and will produce a crop, as one newly planted.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

But a man that has died is utterly gone; and when a mortal has fallen, he is no more.

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

For the sea wastes in [length of] time, and a river fails and is dried up.

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

And man that has lain down [in death] shall certainly not rise again till the heaven be dissolved, and they shall not awake from their sleep.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

For oh that you had kept me in the grave, and had hidden me until your wrath should cease, and you should set me a time in which you would remember me! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

For if a man should die, shall he live [again], having accomplished the days of his life? I will wait till I exist again?

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Then shall you call, and I will listen to you: but do not you reject the work of your hands.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

But you have numbered my devices: and not one of my sins shall escape you?

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

An you have sealed up my transgressions in a bag, and marked if I have been guilty of any transgression unawares.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

And verily a mountain falling will utterly be destroyed, and a rock shall be worn out of its place.

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

The waters wear the stones, and waters falling headlong [overflow] a heap of the earth: and you destroy the hope of man.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

You drive him to an end, and he is gone: you set your face against him, and send him away;

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

and though his children be multiplied, he knows [it] not; and if they be few, he is not aware.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

But his flesh is in pain, and his soul mourns.