Job 13
1 Si, allt detta hafver mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafver det förstått.
Ja, allting hev mitt auga set og øyra høyrde og forstod;
2 Det I veten, det vet jag ock, och är intet ringare än I;
alt det de veit, det veit eg og; for dykk eg ei tilbake stend.
3 Dock vill jag tala om den Allsmägtiga, och hafver vilja till att träta med Gud.
Men eg til Allvalds Gud vil tala, med Gud eg vil til retten ganga;
4 Ty I uttyden det falskeliga, och ären alle onyttige läkare.
Men de vil dekkja til med lygn, er berre ugagnslækjarar.
5 Ack! att I kunden tiga, så vorden I vise.
Å, gjev de vilde tegja still, so kunde det for visdom gjelda.
6 Hörer dock mitt straff, och akter på sakena, der jag talar om.
Høyr på den skrapa eg vil gjeva, merk når mi lippa åtak gjer!
7 Viljen I försvara Gud med orätt; och för honom bruka svek?
Vil de forsvara Gud med lygn? Vil de hans sak med urett verja?
8 Viljen I anse hans person? Viljen I gifva eder i försvar för Gud?
Vil de for honom gjera mismun, og spela Guds sakførarar?
9 Skall det ock blifva eder väl gångandes, då han skall döma eder? Menen I, att I skolen gäcka honom, såsom man gäckar ena mennisko?
Gjeng det dykk vel, når han dykk prøver? Kann de han narra som eit mennesk’?
10 Han varder eder straffandes, om I hemliga ansen personen.
Han skal so visst dykk straffa strengt, um de slik mismunn gjer i løynd.
11 Månn han icke förskräcka eder, när han kommer fram? Och hans fruktan varder fallandes öfver eder.
Med høgdi si han skræmar dykk, hans rædsla yver dykk skal falla.
12 Edor åminnelse varder liknad vid asko, och edra rygger skola vara såsom en lerhop.
Og dykkar kraft-ord vert til oska, og dykkar prov til blaute leir.
13 Tiger för mig, att jag må tala; det skall icke fela för mig.
Teg stilt, lat meg tala ut, so fær det gå meg som det kann!
14 Hvi skall jag bita mitt kött med mina tänder, och sätta mina själ i mina händer?
Kvi skuld’ eg ta mitt kjøt i tenner? Og halda livet mitt i handi?
15 Si, han varder mig dock dräpandes, och jag kan icke afbidat; dock vill jag straffa mina vägar för honom.
Han drep meg, ei eg ventar anna, mi ferd for han lik’vel eg hævdar.
16 Han blifver ju min helsa; ty ingen skrymtare kommer för honom.
Men ogso det skal hjelpa meg; hjå han fær ingen urein møta.
17 Hörer mitt tal, och min uttydelse för edor öron.
So høyr då det eg segja vil; lat meg for dykkar øyro tala!
18 Si, jag hafver allaredo sagt domen af; jag vet, att jag varder rättfärdig.
Eg saki hev til rettes lagt; eg skal få rett, det veit eg visst.
19 Ho är den som vill gå till rätta med mig? Men nu måste jag tiga, och förgås.
Kven er det som med meg kann strida? Eg skulde tegja stilt og døy.
20 Tveggehanda gör mig icke; så vill jag icke gömma mig bort för dig.
Tvo ting må du spara meg for; då løyner eg meg ikkje for deg:
21 Låt dina hand vara långt ifrå mig, och din förskräckelse förskräcke mig icke.
Di hand lyt burt frå meg du taka, lat ei di rædsla skræma meg!
22 Kalla mig, och jag vill svara dig; eller jag vill tala, och svara du mig.
Stemn meg so inn! eg stend til svars; eller eg talar og du svarar.
23 Huru många äro mina missgerningar och synder? Låt mig få veta min öfverträdelse och synder.
Kor mange brot og synder hev eg? Seg meg mi misgjerd og mi synd!
24 Hvi fördöljer du ditt ansigte, och håller mig för din fienda?
Kvifor vil du di åsyn løyna og for ein fiend’ halda meg?
25 Vill du så hård vara emot ett flygande löf; och förfölja ett torrt halmstrå?
Vil eit burtblåse blad du skræma? Forfylgja du eit visna strå? -
26 Ty du tillskrifver mig bedröfvelse, och vill förderfva mig för mins ungdoms synders skull.
Når du idømer meg slik straff og let meg erva ungdoms synder
27 Du hafver satt min fot i en stock, och gifver akt på alla mina stigar, och ser på all min fotspår;
og legg i stokken mine føter, og vaktar alle mine vegar, slær krins um mine foteblad.
28 Jag, som dock förgås som ett ruttet as, och som ett kläde, det ätet varder af mal.
Og det mot ein som morkna er, lik klædeplagg som mol et upp.
