Job 12
1 Då svarade Job, och sade:
Respondens autem Iob, dixit:
2 Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.
Ergo vos estis soli homines, et vobiscum morietur sapientia?
3 Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?
Et mihi est cor sicut et vobis, nec inferior vestri sum: quis enim haec, quae nostis, ignorat?
4 Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;
Qui deridetur ab amico suo sicut ego, invocabit Deum, et exaudiet eum: deridetur enim iusti simplicitas.
5 Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.
Lampas contempta apud cogitationes divitum, parata ad tempus statutum.
6 Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.
Abundant tabernacula praedonum, et audacter provocant Deum, cum ipse dederit omnia in manus eorum.
7 Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;
Nimirum interroga iumenta, et docebunt te: et volatilia caeli, et indicabunt tibi.
8 Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.
Loquere terrae, et respondebit tibi: et narrabunt pisces maris.
9 Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;
Quis ignorat quod omnia haec manus Domini fecerit?
10 Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?
In cuius manu anima omnis viventis, et spiritus universae carnis hominis.
11 Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?
Nonne auris verba diiudicat, et fauces comedentis, saporem?
12 Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.
In antiquis est sapientia, et in multo tempore prudentia.
13 När honom är vishet och magt, råd och förstånd.
Apud ipsum est sapientia et fortitudo, ipse habet consilium et intelligentiam.
14 Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.
Si destruxerit, nemo est qui aedificet: si incluserit hominem, nullus est qui aperiat.
15 Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.
Si continuerit aquas, omnia siccabuntur: et si emiserit eas, subvertent terram.
16 Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.
Apud ipsum est fortitudo et sapientia: ipse novit et decipientem, et eum qui decipitur.
17 Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.
Adducit consiliarios in stultum finem, et iudices in stuporem.
18 Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.
Balteum regum dissolvit, et praecingit fune renes eorum.
19 Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.
Ducit sacerdotes inglorios, et optimates supplantat:
20 Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.
Commutans labium veracium, et doctrinam senum auferens.
21 Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.
Effundit despectionem super principes, eos, qui oppressi fuerant, relevans.
22 Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.
Qui revelat profunda de tenebris, et producit in lucem umbram mortis.
23 Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.
Qui multiplicat gentes et perdit eas, et subversas in integrum restituit.
24 Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;
Qui immutat cor principum populi terrae, et decipit eos ut frustra incedant per invium:
25 Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.
Palpabunt quasi in tenebris, et non in luce, et errare eos faciet quasi ebrios.
