Job 12

1 Då svarade Job, och sade:

Maar Job antwoordde en zeide:

2 Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

Trouwens, omdat gijlieden het volk zijt, zo zal de wijsheid met ulieden sterven!

3 Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

Ik heb ook een hart even als gijlieden, ik zwicht niet voor u; en bij wien zijn niet dergelijke dingen?

4 Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

Ik ben het, die zijn vriend een spot is, maar roepende tot God, Die hem verhoort; de rechtvaardige en oprechte is een spot.

5 Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

Hij is een verachte fakkel, naar de mening desgenen, die gerust is; hij is gereed met den voet te struikelen.

6 Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

De tenten der verwoesters hebben rust, en die God tergen, hebben verzekerdheden, om hetgene God met Zijn hand toebrengt.

7 Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

En waarlijk, vraag toch de beesten, en elkeen van die zal het u leren; en het gevogelte des hemels, dat zal het u te kennen geven.

8 Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

Of spreek tot de aarde, en zij zal het u leren; ook zullen het u de vissen der zee vertellen.

9 Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;

Wie weet niet uit alle deze, dat de hand des HEEREN dit doet?

10 Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

In Wiens hand de ziel is van al wat leeft, en de geest van alle vlees des mensen.

11 Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

Zal niet het oor de woorden proeven, gelijk het gehemelte voor zich de spijze smaakt?

12 Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

In de stokouden is de wijsheid, en in de langheid der dagen het verstand.

13 När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

Bij Hem is wijsheid en macht; Hij heeft raad en verstand.

14 Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

Ziet, Hij breekt af, en het zal niet herbouwd worden; Hij besluit iemand, en er zal niet opengedaan worden.

15 Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

Ziet, Hij houdt de wateren op, en zij drogen uit; ook laat Hij ze uit, en zij keren de aarde om.

16 Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

Bij Hem is kracht en wijsheid; Zijns is de dwalende, en die doet dwalen.

17 Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

Hij voert de raadsheren beroofd weg, en de rechters maakt Hij uitzinnig,

18 Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

Den band der koningen maakt Hij los, en Hij bindt den gordel aan hun lenden.

19 Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

Hij voert de oversten beroofd weg, en de machtigen keert Hij om.

20 Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

Hij beneemt den getrouwen de spraak, en der ouden oordeel neemt Hij weg.

21 Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

Hij giet verachting over de prinsen uit, en Hij verslapt den riem der geweldigen.

22 Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

Hij openbaart de diepten uit de duisternis, en des doods schaduwe brengt Hij voort in het licht.

23 Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

Hij vermenigvuldigt de volken, en verderft ze; Hij breidt de volken uit, en leidt ze.

24 Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

Hij neemt het hart van de hoofden des volks der aarde weg, en doet hen dwalen in het woeste, waar geen weg is.

25 Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.

Zij tasten in de duisternis, waar geen licht is; en Hij doet hen dwalen, als een dronkaard.