Job 12
1 Då svarade Job, och sade:
Job antwoordde, en sprak:
2 Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.
Ja zeker, gij vertegenwoordigt het volk, En met u sterft de wijsheid uit!
3 Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?
Ik heb evenveel verstand als gij Wie zou trouwens dit alles niet weten?
4 Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;
Laat mij de spot zijn van mijn vriend; Ik roep Jahweh aan, Hij zal mij verhoren! Bespotting voor de deugd van de vromen,
5 Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.
Verachting voor de beproefden: denkt het gelukskind, En een trap voor hen, wier voeten wankelen;
6 Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.
Maar vrede voor de tenten der rovers, Onbezorgdheid voor hen, die God durven tarten, En die God naar hun hand willen zetten!
7 Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;
Ondervraag slechts het vee: het zal het u leren; De vogels uit de lucht; zij vertellen het u;
8 Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.
Of het kruipend gedierte op aarde: zij zullen het zeggen; De vissen der zee: zij lichten u in.
9 Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;
Wie onder die allen, die het niet weet, Dat de hand van Jahweh dit wrocht!
10 Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?
Hij, die iedere levende ziel in zijn hand heeft, En de adem van alle menselijk vlees!
11 Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?
Of kan het oor geen woorden meer toetsen, Het gehemelte geen spijzen meer proeven;
12 Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.
Is er geen wijsheid meer bij bejaarden, Op hoge leeftijd geen inzicht?
13 När honom är vishet och magt, råd och förstånd.
Bij Hem is wijsheid en macht, Bij Hem beleid en verstand.
14 Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.
Haalt Hij omver, men bouwt niet op, Dien Hij kerkert, doet men niet open.
15 Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.
Houdt Hij de wateren tegen, ze drogen op; Laat Hij ze los, ze woelen het land om.
16 Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.
Bij Hem is kracht en vernuft, Hem behoort de verleide met den verleider;
17 Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.
Raadsheren laat Hij barrevoets gaan, En rechters maakt Hij tot dwazen;
18 Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.
De boeien der koningen maakt Hij los, En legt een koord om hun eigen heup.
19 Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.
De priesters laat Hij barrevoets gaan, En oude geslachten brengt Hij ten val;
20 Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.
Aan vertrouwbare mannen ontneemt Hij de spraak, En ontrooft de grijsaards hun oordeel;
21 Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.
Hij stort verachting over edelen uit, En rukt de gordel der machtigen los.
22 Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.
23 Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.
Hij maakt naties groot, en richt ze ten gronde, Breidt volken uit, en stoot ze neer;
24 Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;
Hij berooft de vorsten der aarde van hun verstand, En laat ze in de ongebaande wildernis dolen;
25 Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.
Ze tasten in de duisternis rond, zonder licht, Ze waggelen als een dronken man.
