Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

ESTÁ mi alma aburrida de mi vida: daré yo suelta á mi queja sobre mí, hablaré con amargura de mi alma.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Diré á Dios: no me condenes; hazme entender por qué pleiteas conmigo.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

¿Parécete bien que oprimas, que deseches la obra de tus manos, y que resplandezcas sobre el consejo de los impíos?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

¿Tienes tú ojos de carne? ¿ves tú como ve el hombre?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

¿Son tus días como los días del hombre, ó tus años como los tiempos humanos,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

Para que inquieras mi iniquidad, y busques mi pecado,

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Sobre saber tú que no soy impío, y que no hay quien de tu mano libre?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Tus manos me formaron y me compusieron todo en contorno: ¿y así me deshaces?

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Acuérdate ahora que como á lodo me diste forma: ¿y en polvo me has de tornar?

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

¿No me fundiste como leche, y como un queso me cuajaste?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Vestísteme de piel y carne, y cubrísteme de huesos y nervios.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Vida y misericordia me concediste, y tu visitación guardó mi espíritu.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Y estas cosas tienes guardadas en tu corazón; yo sé que esto está cerca de ti.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

Si pequé, tú me has observado, y no me limpias de mi iniquidad.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Si fuere malo, ¡ay de mí! y si fuere justo, no levantaré mi cabeza, estando harto de deshonra, y de verme afligido.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Y subirá de punto, [pues] me cazas como á león, y tornas á hacer en mí maravillas.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Renuevas contra mí tus plagas, y aumentas conmigo tu furor, remudándose sobre mí ejércitos.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

¿Por qué me sacaste de la matriz? Habría yo espirado, y no me vieran ojos.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Fuera, como si nunca hubiera sido, llevado desde el vientre á la sepultura.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

¿No son mis días poca cosa? Cesa pues, y déjame, para que me conforte un poco.

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Antes que vaya para no volver, á la tierra de tinieblas y de sombra de muerte;

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

Tierra de oscuridad, lóbrega como sombra de muerte, sin orden, y que aparece como [la] oscuridad [misma].