Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

“Tedio de vida tiene mi alma, daré libre curso a mis quejas; hablaré con la amargura de mi alma.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Diré a Dios: «No me condenes»; dime por qué contiendes conmigo.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Te parece acaso bien oprimirme, desechar la obra de tus manos, y favorecer los designios de los malvados?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

¿Tienes Tú ojos de carne, y miradas como miradas de hombre?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

¿Son tus días como los días de los mortales, y tus años como los años humanos,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

para que vayas inquiriendo mi culpa y buscando mi pecado,

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

aunque sabes que no soy malo, y que nadie puede librarme de tu mano?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Tus manos me han plasmado y me han hecho todo entero ¿y ahora quieres destruirme?

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Recuerda que me formaste como barro, y ahora me reduces a polvo.

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

¿No me vaciaste como leche, y cual queso me cuajaste?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

De piel y de carne me revestiste, y me tejiste de huesos y nervios;

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

vida y favores me has concedido, y tu protección me ha conservado la vida.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Mas lo guardaste en tu corazón; bien sé que esto era tu designio.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

Si peco, Tú me observas; y no me perdonarás mi culpa.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Si hago mal, ¡ay de mí! y si soy inocente ni aun así puedo alzar mi cabeza, harto como estoy de oprobio y viendo mi miseria.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Y si la alzo, me das caza como león, repites contra mí tus terrores;

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

renuevas tus pruebas contra mí, y acrecientas conmigo tu saña, me atacan cada vez nuevos ejércitos (de males).

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

¿Por qué me sacaste del seno materno? Estaría ahora muerto, sin que ojo alguno me hubiera visto.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Sería como si nunca hubiese existido, llevado del seno materno al sepulcro.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

¿No son pocos mis días? Que Él me deje pues, y que se retire de mí para que pueda alegrarme un poco,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

antes que me vaya, para no volver, a la tierra de tiniebla y de sombra de muerte,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

tierra de tiniebla, parecida a densísima lobreguez, sombra de muerte, sin orden alguno, cuya luz es semejante a espesas tinieblas.”