Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
Труждаюся душею моею, стеня испущу на мя глаголы моя, возглаголю горестию души моея одержимь
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
и реку ко Господеви: не учи мя нечествовати, и почто ми сице судил еси?
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
Или добро Ти есть, аще вознеправдую, яко презрел еси дела руку Твоею, совету же нечестивых внял еси?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Или якоже человек видит, видиши? Или якоже зрит человек, узриши?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Или житие Твое человеческо есть? Или лета Твоя яко дние мужа?
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
Яко истязал еси беззаконие мое и грехи моя изследил еси.
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Веси бо, яко не нечествовах: но кто есть изимаяй из руку Твоею?
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Руце Твои сотвористе мя и создасте мя: потом же преложив, поразил мя еси.
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Помяни, яко брение мя создал еси, в землю же паки возвращаеши мя.
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Или не якоже млеко измелзил мя еси, усырил же мя еси равно сыру?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
Кожею же и плотию мя облекл еси, костьми же и жилами сшил мя еси:
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
живот же и милость положил еси у мене, посещение же Твое сохрани мой дух.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
Сия имеяй в Тебе, вем, яко вся можеши, и невозможно Тебе ничтоже.
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
Аще бо согрешу, храниши мя, от беззакония же не безвинна мя сотворил еси.
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
Аще бо нечестив буду, люте мне, аще же буду праведен, не могу возникнути: исполнен бо есмь безчестия,
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
ловимь бо есмь аки лев на убиение: паки же преложив, люте убиваеши мя.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Обновляяй на мя испытание мое, гнева бо великаго на мя употребил еси и навел еси на мя искушения.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Почто убо мя из чрева извел еси, и не умрох, око же мене не видело бы,
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
и бых бы аки не был? Почто убо из чрева во гроб не снидох?
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Или не мало есть время жизни моея? Остави мене почити мало,
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
прежде даже отиду, отнюдуже не возвращуся, в землю темну и мрачну,
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
в землю тмы вечныя, идеже несть света, ниже видети живота человеческаго.
