Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
“Minha alma está cansada da minha vida. Darei livre curso à minha reclamação. Falarei com a amargura da minha alma.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
Direi a Deus: 'Não me condenem'. Mostre-me por que você contende comigo.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
É bom para você que oprima, que você deve desprezar o trabalho de suas mãos, e sorrir para o conselho dos ímpios?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Você tem olhos de carne? Ou você vê como o homem vê?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
São seus dias como os dias dos mortais, ou seus anos como os anos do homem,
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
que você inquirir após minha iniqüidade, e procurar por meu pecado?
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Embora você saiba que eu não sou malvado, não há ninguém que possa entregar de sua mão.
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
“'Suas mãos me incriminaram e me moldaram completamente, no entanto, vocês me destroem.
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Lembre-se, eu lhe imploro, que você me moldou como barro. Você me trará de novo ao pó?
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Você não me derramou como leite, e me coagulou como queijo?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
Você me vestiu de pele e carne, e me unir com ossos e tendões.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
Você me concedeu vida e bondade amorosa. Sua visitação preservou meu espírito.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
No entanto, você escondeu estas coisas em seu coração. Eu sei que isto é com você:
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
se eu pecar, então você me marca. Você não me absolverá de minha iniqüidade.
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
Se eu sou perverso, ai de mim. Se eu for justo, eu ainda não levantarei minha cabeça, estar cheio de vergonha, e consciente de minha aflição.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
Se minha cabeça está erguida, você me caça como um leão. Mais uma vez você se mostra poderoso para mim.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Você renova suas testemunhas contra mim, e aumente sua indignação comigo. As mudanças e a guerra estão comigo.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
“'Por que, então, você me trouxe para fora do útero? Gostaria de ter desistido do espírito, e nenhum olho me tinha visto.
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
Eu deveria ter sido como se não tivesse sido. Eu deveria ter sido levado do útero para o túmulo.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Aren meus dias não são poucos? Pare! Deixe-me em paz, para que eu possa encontrar um pouco de conforto,
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
antes de ir para onde eu não voltarei, para a terra das trevas e da sombra da morte;
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
a terra escura como a meia-noite, da sombra da morte, sem nenhuma ordem, onde a luz é como a meia-noite'”.
