Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

Umphefumulo wami ukhathele yimpilo yami; ngizatshiya insolo yami phezu kwami; ngizakhuluma ekubabeni komphefumulo wami.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Ngizakuthi kuNkulunkulu: Ungangilahli; ngazisa ukuthi kungani uphikisana lami.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Kuhle yini kuwe ukuthi ucindezele, ukuthi udelele umsebenzi wezandla zakho, ukhanye phezu kwecebo lababi?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Ulamehlo enyama yini? Ubona njengokubona komuntu?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Insuku zakho zinjengensuku zomuntu na? Iminyaka yakho injengensuku zomuntu yini,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

ukuthi udinge ngobubi bami, uhlolisise ngesono sami?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Ngoba usazi ukuthi kangikhohlakalanga, lokuthi kakho ongakhulula esandleni sakho.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Izandla zakho zangibumba zangenza kanyekanye inhlangothi zonke, kanti uyangichitha.

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Ake ukhumbule ukuthi wangenza njengebumba. Pho, uzangibuyisela ethulini?

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Kawungithululanga njengochago, wangijiyisa njengamasi yini?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Ungigqokise isigogo lenyama, wangihlanganisa ndawonye ngamathambo langemisipha.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Ungenzele impilo lomusa, lokunakekela kwakho kulondolozile umoya wami.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Kanti lezizinto uzifihlile enhliziyweni yakho; ngiyazi ukuthi lokhu kukuwe.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

Uba ngisona, ungiqaphele, kawuyikungiyekela ngingelacala esonweni sami.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Uba ngimubi, maye kimi! Uba ngilungile, bengingayikuphakamisa ikhanda lami. Ngigcwele ihlazo, ngakho bona inhlupheko yami.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Ngoba kuyaziphakamisa; uyangizingela njengesilwane; ubuye uzenze okumangalisayo kimi.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Uyavuselela abafakazi bakho abamelene lami, wandise ulaka lwakho kimi; izinguquko lempi kulami.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Pho kungani wangikhupha esizalweni? Kungathi ngabe ngaphela, lelihlo lingangibonanga!

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Ngangizakuba njengokungathi kangikho; ngangizathwalwa ngisuswe esizalweni ngisiwe engcwabeni.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Insuku zami kazinlutshwana yini? Khawula phela, ungiyekele ukuze ngithokoze kancinyane,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

ngingakayi - ngingabuyi- elizweni lomnyama lethunzi lokufa,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

ilizwe lomnyama, njengobumnyama, ithunzi lokufa, elingelahlelo, lokukhanya kunjengobumnyama.